Den lilla flocken på två, som numera gudskelov kan stå tillsammans, är tightare än någonsin och att bli lämnad ensam i hagen är stundom inget problem, stundom kraftigt impopulärt.... speciellt från Leos sida idag då Karina tog in Trixi i stallet. Han blev rent ut sagt tokförbannad, riktade sin upprördhet mot sin matte och valde att sätta mitt ledarskap på prov.
Min egen teori till att detta beteende uppstår ibland är att jag tyvärr inte har förmånen att bo tillsammans med min häst och umgås med honom så ofta som jag skulle önska.
De få gånger det numera händer är nämligen alltid då jag haft ersättare och inte träffat honom på två dagar.
Om man träffar sin "chef" för sällan tappar man ibland respekten för honom/henne.
Och jag förstår honom. En bra chef är inte bara lugn, tydlig och konsekvent. En bra chef är även närvarande och synlig.
För en tid sedan hade jag blivit rädd och skyndat mig att ta in hästen för att göra honom till lags, sadlat på och gett mig ut i skogen med en upprörd och respektlös häst som fortsatt att testa och bråka med mig på ryggen.
Livsfarligt!
Men jag är inte samma människa idag.
Idag vet jag hur jag ska tackla situationen och jag vet att jag måste ta diskussionen direkt.
Dessutom välkomnar jag konstigt nog dagar när det blir så här, eftersom det ger mig möjlighet att träna på att befästa mitt ledarskap.
Så istället för att skynda in på darriga ben och låta honom leda sig in i stallet tog jag ett grimskaft, ställde mig mitt i hagen och började med att njuta av hur vacker min häst är då han rör sig, passade även på att fota lite och lät honom tramsa på.
Sedan drev jag honom, bort från mig och runt mig. Då han kom mot mig med högt huvud skickade jag iväg honom på nytt, lugn och tydlig i min kommunikation med ett enkelt budskap. "Jag är lugn och trygg, jag bestämmer men du får inte vara med mig om du beter dig som en barnunge".
Efter 10 minuter travade han på en liten volt runt mig, ögon och öron med fokus på mig, slickade sig om munnen och bad att få komma till mig.
Gott uppförande som belönas med umgänge, kli på halsen och att få komma med mig in i stallet.
Den efterföljade skogsturen blev därefter lugn och behaglig, helt och hållet på långa tyglar.
Det enda missödet var att jag tappade vanten när jag skulle fota Trixi.
Var tvungen att sitta av och höll på att inte komma upp i sadeln igen. Smidigheten i att svinga sig upp i en sadel med 17 lager kläder är minimal.
Som tur är finns det gott om stenar i skogen att anväda som uppsittningspall. :-)
En mycket bra dag, tyckte både Karina, jag och våra hästar.
/Maria
1 kommentar:
Roligt att läsa, det är skillnad när man har mer sådana kunskaper. Tryggare och mer nöje.
Skicka en kommentar