Bastuträsk - Uddevalla

Det första som slår mig när jag kommer hit ner är hur konstigt alla pratar.
Blir först full i skratt men det övergår snart i en klädsam rodnad då jag inser att jag faktiskt låter likadant.
Men det blir väl så, varje dag hör jag ständigt den norrländska dialekten med avhuggna ord som "Int vet ja", "Jag kan int kom till deg för ja ha som ont i knä och hunn är som opigg" eller "jo".
Och så kommer man till Uddevalla/Färgelanda där man draaar på oorden och praaatar meer och tyyydligare.

Hur som helst, det är skönt att vara "hemma" igen.
Det är betydligt mindre snö än sist.

Tågresan gick förhållandevis bra.
Det är alltid lika nervöst innan man får syna de människor som man ska dela kupé med.
Kupén på ca 3.5 kvm där 6 personer ska samsas om utrymmet under 17 timmar.
Har åkt en del med Connex sedan jag lärde känna Håkan och det brukar alltid vara någon, mindre behaglig människa, som egentligen borde ha egen sovvagn eller kanske inte åka kollektivt alls.
Kedjerökare som luktar så mycket rök så att man lika gärna hade kunnat hälla ut ett par hundra fimpar på kupégolvet, folk som snarkar så att britsarna skakar eller människor som har ett sjukligt behov av att prata konstant och till varje pris måste mjölka ur alla sina medresenärers livshistoria.
Men den här gången var det en mycket behaglig grupp. Två tysta norrländska kvinnor och ett par från Luleå som var sådär lagom sociala.
Inte ens någon snarkare...

Däremot var denna helg den stora Klassresa-från Norrland-till-Göteborg-helgen.
Detta gjorde först och främst att tåget var fruktansvärt långt, så långt så att på varje station fick de stanna två gånger eftersom det inte rymdes på perrongen.
Dessutom var det många av ungdomarna som såg norrlandståget som en av Lisebergs åkattraktioner, som gick ut på att tävla om vem som vågade hänga ut längst från fönstret när tåget passerade genom en tunnel, vem som kunde skrika högst eller vem som kunde springa fortast i gångarna.
Att någon strax utanför Stockholm drog i nödbromsen var varken förvånande eller oväntat.
Vi undrar dock fortfarande vad tågpersonalen gjorde med det stackars barnet som föll för grupptrycket och ryckte i bromsen eftersom meddelandet i högtalaren löd:
"Om det är någon av er ledare för en grupp elever som märker något konstigt med någon av era gruppmedlemmar vill vi be er att kontakta tågpersonalen i vagn 45".

Nu är vi hemma hos broder med sambo och i skrivande stund klarar jag inte av att resa mig eftersom jag tryckt i mig tacos för tre månader framöver.
Likt en orm som svalt en antilop lär jag bli liggande här i soffan resten av helgen.
Men gott var det.
Buurp!

/Maria