Hundtricket

Jag är en hemsk människa.
Lömsk och genomled.
Jag borde egentligen skämmas, men inte i det här fallet.

Jag har nämligen tagit på mig uppgiften att uppfostra stans hundägare.
Och jag verkar ha hittat ett väldigt effektivt vapen som jag inte skäms för att ta till - Mitt kroppspråk.

På min väg till och från mitt arbete, på stans sk. strandpromenad möter jag ofta ett flertal hundägare som tar sin välbehövliga morgon- /kvällspromenad med sin hund.
Det är mysigt att träffa på dem och de flesta (inta alla) sköter sitt jobb med att plocka upp tarvet efter sina fyrbenta vänner.
Inte för att jag bryr mig så mycket om det.
Herregud, det slängs värre saker än bajs i våra vägkanter.

Vad jag däremot bryr mig om, och upprörs över, är vissa människor som har sina hundar lösa.
Lösa hundar är inte heller det något jag bryr mig om.
Tvärtom, det är väl alldeles utmärkt om hunden fritt kan strosa runt utan koppel och få 10 ggr så mycket motion jämfört med om den tvingas traska i samma takt som sin ägare.
MEN...om man möter någon måste man som hundägare ha koll på sin hund, man måste snabbt kunna kalla den till sig och vid behov kunna koppla den.

Mig spelar det ingen roll. Jag älskar alla typer av hundar.
Jösses, jag har delat säng med en irländsk varghund under hela min uppväxt.
Men det finns de som inte gör det.
Det finns de som är fullständigt livrädda för hundar.

Därför har jag - som den onda människa jag är - börjat visa för mötande hundägare som saknar kontroll på sina lösa hundar (bara de, inga andra) hur fruktansvärt rädd jag är när deras bestar springer mot mig, 50 meter ifrån och fullständigt bortom all kontroll från sin ägare.
Jag stannar upp, höjer mina axlar, stirrar blint framför mig och backar när de kommer springande.
De flesta hundägare inser snabbt att de möter en hundfobiker och springer så fort de kan och försöker koppla sin hund, alt. gallskriker åt dem. Oftast helt utan resultat - hunden har i dessa fall ingen som helst respekt för sin ledare.
De får panik och ber så hemskt mycket om ursäkt - själv säger jag ingenting.
Ser bara skräckslagen ut.
Och försöker hålla mig för skratt...

Fy fan så hemsk jag är :-D
Men har man sin hund lös måste man kunna hantera den... och gör man inte det och ändå väljer att låta den springa fram till och hoppa upp på främmande människor får man räkna med att man någongång möter en hundrädd som reagerar som jag.

Idag på väg hem från jobbet fick jag tillfälle att utöva min uppfostringsplan.
Vi mötte två människor med inte mindre än sju(!) hundar. Tre kopplade och fyra okopplade. Vilt springande på en gata mitt i stan.
Tre av de stora hundarna sprang fram till mig och två hoppade ivrigt upp på mina ben.
Jag "stelnade av skräck" och backade med panik i min blick snabbt undan.
Kvinnan skrek i falsett till sin mobiltelefonpratande karl.
"KJELL, KJELL, ROPA PÅ DEM, SER DU INTE ATT HON ÄR JÄTTERÄDD!!!".
"Kjell" brydde sig föga och hade inga som helst planer på att avbryta sitt viktiga telefonsamtal, alltmedan hans små gullungar var över hela mig.

Som sagt, inte för att jag bryr mig, EGENTLIGEN. Det var jättefina (men fruktansvärt ouppfostrade) hundar och hade det inte varit för mitt lilla rävspel hade jag gärna hälsat på dem.
Men det är inget som de kunde veta.
När vi lämnade dem höll jag på att bryta ihop av skratt... Håkan gick bredvid och skämdes troligtvis.
Vi hade lämnat dem långt bakom när vi fortfarande hörde kvinnan skälla på "Kjell".

Nu har jag säkert trampat en del hundägare på tårna, men det är så här jag tycker.
Ha gärna era hundar lösa, men ha kontroll på dem.
Ni kan aldrig veta vem ni möter!
Nästa gång kan det vara en "äkta" hundrädd.

Vov!
/Maria