Dålig dag blev bra dag

Idag var en sån där dag på jobbet.
En sån där dag när man har lite för mycket att göra för att det man gör ska kännas att det blir bra gjort.
Man anstränger sig till det yttersta, men för lite för många samtidigt, så att inget blir riktigt bra.
Istället för att göra några få riktigt nöjda gör man många lite lagom besvikna.
En skitdag kort och gott, otillfredställande skitdag.

Men eftersom jag var på jobbet runt 6:00 så kunde jag ändå fullfölja min plan och sluta klockan 14, med bara en timme minus i flexen.
Åka hem, svida om och ta bilen - till min fyrbenta, nästan halvt ton tunga, kompis.
En kompis som är som bäst när man mest behöver det.
Som utan tvekan lämnar sin mat och kommer emot mig för att umgås.
Jag vet inte om det är så självklart att hästar gör så, men han gör det alltid - han älskar mat, men sällskap går före.
Det känns fint.

Vi klädde oss.
Benreflexer, fårskinnssadel och träns för honom.
Skyddsväst, reflexväst och hjälm för mig.
Och gav oss ut.
Han var lugn, harmonisk och självförtroendestärkt sedan vår lyckade lastträning i lördags.
Jag var inte, men blev, mer och mer harmonisk allteftersom vi pulsade genom snön.
Vi travade mellan de snötyngda träden och när skogen öppnade sig bytte vi till en behaglig galopp, lugn och sansad trots långa tyglar.
Jag sjöng en sång, han hittade en pinne att bära med sig.
Solen gick ner och när vi kom hem hade det börjat att skymma.

Stannade kvar länge i stallet för att bara vara med honom.
Masserade, ryktade och kliade på de där ställena som han tycker om att bli kliad på.
Njöt av samvaron, närvaron och den totala avskärmningen från allt annat än här och nu.
Nästan fyra timmar senare var jag hemma och den trista arbetsdagen var bortglömd och jag är uppfylld av ny energi och livsglädje inför den resterande veckan.

Alla dagar med häst är inte som denna.
Men en sån här dag gör mig övertygad om att allt slit, all tid, man spenderar i stallet är mödan väl värt.

Godnatt!
/Maria