Tack!

Tänkte först att det här inlägget skulle bli en fördjupning i reflektioner från dagens kurs.
Kursen jag laddat inför i drygt två månader och som gick av stapeln idag.
Hur jag fått en ovärderlig nyckel till att gå vidare i min träning med Leo och om hur Leo numera kan göra ett tillägg i sitt CV att han bitit den kände Sven Forsström i armen.

Men jag väljer istället att tillägna detta inlägg någon annan.
Någon som är viktigare och har större betydelse än Sven Forsström, Monty Roberts och Pat Parelli - tillsammans...

Denne någon...
Som står ut med att jag spenderar 20 timmar i veckan på en hobby som kostar lika mycket som 2-3 utlandssemestrar per år.
Som tar sig tid att lyssna på och glädjas åt mina framgångar, stötta och trösta i mina motgångar.
Som med engagemang lyssnar på utförliga beskrivningar av vad som fungerar och inte fungerar med en öppna, diagonalsluta, tramp och skolgalopp.
Som alltid ställer upp vad gäller tidiga uppstigningar för att i snöstorm släppa ut hästar tidigt på morgonen, höhämtning, transport och lastträning, fota och filma på kurser, skotta ut ett halvårs samlat hästskit från en hage med grep och skottkärra m.m m.m.

Eller... som idag, spendera en lördag mellan klockan 6:00 och 19:30 med att följa med till stallet, hjälpa mig att frakta hästen till kursen, i den regnuggiga dagen sitta och filma alla (för mig) ovärderliga sekunder som jag kommer vilja titta på om och om igen.
Hjälpa till på gården där kursen hölls med att fixa skeva staket, dra upp bilar som kört fast i lera, stoppa en islandshäst som försökte fly från stallet och se till att Leo hade det bra och kände sig trygg medan jag satt inne i värmen och insöp kunskap i en teorisal.

Tack Håkan, för att du finns, stöttar, peppar, stärker mitt självförtroende, engagerar dig och orkar.

/Maria