Fredag

Fantastiskt fint!
Fem ferielösa förmiddagar förbrukade.
Förvånande fritt från fatala fadäser, fredagsfikat fenomenalt.
For faktiskt från fortet före fyra.

Frisk, förutom förklarlig, från ferie, framodlad fetma.
Formligt fet faktiskt.
Fan!
Får faktiskt försöka få fetkroppen fri från fett framöver.
Färre flottiga Frasseburgare, fler friska flåsartag.

Fredagskvällen fullspäckad, friidrott för fullt.
Färgad friidrottare från Fyrstad fyra, fint flåsat!
Fager fjälla från Falun först, fantastiskt!
Flopp för Frankrikegrannlandsboende fröken...

Fest för flickkatten, famljemedlem fick föräldrafritt.
Flamsiga framtassar far fram.
Fekalielådan full framgent...

Fridsam fredagkväll!

/Fröken Flamsig

Broderbeordrad barbordsbild

På order av broder så kommer en bild av barbordet i köket.
Ooops, en katt lyckades smita med på bilden...

Tofflor

Ja, nu är jag sådär igen. Grinig alltså.
Eller grinig och grinig är kanske fel uttryckt, men jag känner för att gnälla lite.
Det kan ju också vara så att det är jag som inte har fattat gejen, insett storheten, eller är oemottaglig för trender, välj själv det som passar bäst.
Men HUR, VARFÖR och av vilken ANLEDNING har "Foppatoffeln" blivit en så'n stor hit?
Folk bär dem ju överallt, till vilka kläder som helst och vid vilka tillfällen som helst.
Enligt mig finns det bara ett sätt att beskriva dem, och det är med ordet FULA.
Herregud, till och med folk på jobbet har börjat bära dem. Senast idag såg jag en av de kvinnliga cheferna spatsera omkring med dem. Iklädd en snygg top, flashig kjol och med dessa tofflor längst ner. Cheezuz, det såg ut som om hon hade snöskor på fötterna. De är ju helt enorma! Och i de mest gräsliga färger man kan tänka sig, exorcistgröna, chockrosa, gallgula osv osv.
Vilket skokulturellt sjunk.
Men jag gissar att Foppa himself skrattar hela vägen till banken när han ser folk ha dem på sig.
Det spelar ingen roll hur sköna de eventuellt kan vara, de är fula i alla fall.
Sådetså.

/ Håkan

Bara sport, bara sport, bara massor utav sport

Halva veckan har gått, nä, mer än halva.
Måndagen var helt okej, ganska mycket att göra.
Tisdagen var lite för lugn och idag har det varit rent tråkigt.
Visst finns det att göra, det gör det alltid på en IT-avdelning.
Problemet är att jag är ensam på driften den här veckan och är man det måste man vara beredd på eventuella incidenter.
Detta innebär att man inte kan dra igång med något större projekt eftersom man när som helst kan bli avbruten.
Så det har mest blivit småpyssel med saker som är helt okej att bli avbruten i.

Jag är inte jätteintresserad av sport, men friidrott ÄR trevligt.
Framförallt pga. att det alltid är något att se på TV.
Dessutom har jag en egen expert hemma i vardagsrummet som har svar på alla mina sportfrågor, och då menar jag ALLA.
Han är ett levande sportlexicon som vet allt om alla, hur högt de hoppat, snabbt de sprungit, långt de kastat, när, var, vem, hur och varför.
Fick just i denna stund veta att alla löparbanorna är 1 meter breda utom den innersta som är 1.20.
Fråga mig inte hur han fått reda på sånt, jag vill helst inte veta.

Några funderingar jag har angående friidtrott har han dock inte svar på... än:
- När det är så varmt som det verkar vara i Göteborg, varför måste höjdhopparna envisas med att ta av och på sig sina överdragskläder mellan hoppen? Vansinnigt omständigt.
- Vem kom på den korkade idén i 3-steg, att man måste sätta i samma ben de två första stegen när man troligvis kommit mycket längre om man använt varannat ben istället?
- Och VARFÖR finns det en gren som Gång... där man, som min exsvåger sa en gång, tävlar i att ta sig fram nästan så fort man kan.

Man undrar.

Förutom i idrottsfrågor har jag idag även engagerat min sambo i att montera ett barbord i köket. Det blev bra, mycket bra.
Nu har vi bara kvar det lilla problemet att försöka knö in ett köksbord och 4 stolar i vårt minimala förråd.

För er norrlänningar som läser detta så kan jag nämna att "knö" är synonymt med "att pressa in" alt. "att flytta sig".
Så, om någon ber dig att knö så ska du alltså helst inte stå eller sitta kvar utan "he" dig lite åt sidan.

/Maria

Carolina

Det finns många saker att säga om Carolina.
Till exempel:
* Att både North och South Carolina är delstater i USA.
* Att Carolina Gynning har synts i både Big Brother och Let's Dance, samt som konstnär och författare.
* Att en sång av Björn Afzelius heter så.
* Att Carolina Miskovsky är den något mindre kända systern till Lisa.
* Att Carolina Hurricanes är ett av lagen i NHL.
* Att Uppsalas universitetsbibliotek heter Carolina Rediviva.

Ja, typ så är det väl.

Förresten, vi har ju den där Klüft också... Hon som hoppar och skuttar samt gillar Carola...
Och vinner nästan allt hon ställer upp i. Duktig tjej.
Grattis till ännu ett guld får man väl säga.

/ Håkan

Vardagen stundar

Som Håkan skrev tidigare idag, semestern är slut!!
Känns lite motigt men ändå rätt okej.
Mycket pga. att vi haft fyra ganska enastående veckors ledighet.
Vädret har varit fint, vi har rest runt och träffat folk och hunnit med att vila upp oss ordentligt.

Idag gjorde jag dessutom något jag aldrig gjort efter en semester.
Jag åkte in ett par timmar till jobbet och kollade läget.
Läste mail, planerade lite inför veckan och startade om en server som hängt sig.
Det var det bästa jag gjort på riktigt länge, det tog udden av nästan all jobbångest inför morgondagen. Håkan har gjort likadant.
Att kollegan som jobbade förra veckan hade gjort färdigt det ångestarbete jag var helt säker på att jag skulle behöva ägna måndagen åt gjorde ju inte saken sämre.
Hädanefter är han min idol!

Det har inte blivit så mycket bloggande på senaste tiden.
Jag skyller på någon form av datorallergi. Har inte velat slå på den alls eftersom jag vet att jag snart ska sitta där... minst 8 timmar per dag.
Istället har vi solat, badat och löst korsord.

I går kväll var vi på Skellefteå kommuns "personalfest".
En personalfest med ca 16 000 pers på Folkparken här i stan där Diggiloogänget uppträdde.
Det var en trevlig tillställning, men nästan lite väl mycket folk.
Dessutom verkade alla prata i telefon mest hela tiden eftersom mobilnätet var fullständigt utslaget. Detta fick till följd att vi tappade bort varandra några gånger utan att kunna ringa och säga var vi var.
Men det var himla skoj och Krutov rockade så fett att golvet sviktade rejält.

Nej, det känns faktiskt riktigt skönt att börja jobba i morgon.
Komma in i vardagsrutinerna igen och känna att man gör lite nytta.
Få komma igång med träning, Linedance och, nytt för i höst, ridning.
Och snart börjar ju alla bra serier på TV om igen...

Godnatt!
/Maria

Suck...

Söndag. Och imorgon ska man börja arbeta igen.
Kan lättast sammanfattas med ett ord: Jobbångest.
Men man ska inte klaga, har för första gången på sju år haft fyra veckors sammanhängande semester. Och vädret har varit utmärkt bra.
Men det sitter ändå en liten tagg i huvudet som tycker att det gärna hade fått vara en vecka till med ledighet. Eller i alla fall två dagar. Eller en dag till. Eller en halv...
Nåja, det ska nog ordna sig, bara man kommer in i gängorna så vardagen börjar flyta på.

Jobbet, here I come!!! :-)

/ Håkan

1+2-vägar

När man som vi har gjort, dvs färdats kors och tvärs genom landet ett antal gånger, lägger man tveklöst märke till en del beteenden i trafiken hos vissa förare.
Gudarna ska förvisso veta att jag inte heller hör till de som alltid håller mig till alla trafikregler och hastighetsgränser som finns hela tiden. Detta faktum kommer dock inte att stoppa mig från att skriva vad jag upplevt på det påfund som sprider sig som maskrosfrön över landet, dvs det rubricerade fenomenet 1+2-vägar.
Ni vet säkert vad jag menar, det är de sträckor som för att öka trafiksäkerheten har delats av med mittvajer, och omväxlande har ett eller två körfält i färdriktningen.
Jag förstår tanken. Om man inte kan möta trafiken så kommer heller inga front-mot-front kollisioner att inträffa. Gott så.
MEN! Hur får det vissa förare att agera?
Jo, på något av följande sätt:
Kategori ett: "Jaha, nu är det bara ett körfält, då är det ingen idé att köra 110 fast man får. 90 blir nog lagom, ingen kan ju ändå köra om. Oj hoppsan, nu blir det två körfält, då gäller det att brassa på i minst 120 så ingen hinner köra om innan det blir ett körfält, då jag kan köra 90 igen. "
Denna kategori-ett-typ av förare är mycket irriterande för alla, men framförallt för förare av nästa kategori.
Kategori två resonerar så här i ALLA lägen: "Satan, nu ska jag förbi den där jäveln innan det blir ett körfält, även om jag så ska upp i 150 innan jag kastar in bilen med dödsförakt fem meter innan körfälten går ihop till ett igen!"
Typ-två föraren är en risk för alla, men framförallt för den stackare (jag säger stackare, även om det är en kategori-ett bilist) som blir omkörd strax innan det blir ett körfält, denne kan nog i vissa fall drabbas av svår ångest och undran över vad det var som passerade honom/henne på den minimala vägbredd som stod till buds.
På det stora hela är nog 1+2-vägar bra, men frågan är om Vägverket hade räknat med att det skulle framkalla riskbeteenden likt ovan nämnda.

Sedan en allmän undran: Vilken är egentligen hastighetsbegränsningen för husvagnar? Såvitt jag vet är det 80 som gäller fortfarande, men jag KAN ju ha fel... För under denna resa har jag sett husvagnsekipage som har kört 110 eller mer utan problem. En klar tendens är att ju större bil (läs SUV) ju fortare går det...

/ Håkan

Måndag 30 juli - Norrut igen.

Det regnar ordentligt, för första gången sedan vi kom hit ner. Den vråltörstiga marken suger åt sig och man kan hoppas att det inte är för sent för växtligheten att hämta sig.
Perfekt bilkörningsväder, alltså åker vi norrut igen.
Vi tänkte variera oss lite den här gången och åka över Bäckefors – Bengtsfors – Åmål – Karlstad upp.
Trogna Statoilkunder som vi är (man vill ju gärna tanka nu och betala sen) stannade vi till i Högsäter för att tanka och då fick vi uppleva en sak som aldrig hänt oss tidigare.
Att en bensinstation får slut på snus, maggot eller rent av kvällstidningar kan ju faktiskt hända, det kan ju vara svårt att beräkna åtgången på vissa varor.
Men i Högsäter hade de denna dag tyvärr ingen… bensin.
Och tjejen som stod i kassan lät inte ens förvånad.
”Jasså, det kommer ingen bensin ur pumpen, ja men då är det slut. Vi får mer i morgon.”
Mycket konstigt.
Denna företeelse borde vara lika sannolik som att McDonalds får slut på hamburgare eller att Ikea får slut på värmeljus.
Som tur är hade vi inte tom tank så nu är vi i Bäckefors, här finns det fortfarande kvar den, faktiskt enda, basvara som man kan förvänta sig ska finnas på just bensinstationer.
Färden går vidare. Håkan vid ratten och jag vid tangenbordet.

För att nämna lite om vår vistelse här nere denna gång.
Vi har bott hos min bror med sambo i Färgelanda, där man alltid känner sig lika välkommen.
Solen har stekt mest hela tiden och dagstemperaturen har varit strax under kroppstempererat, 35-36 grader.
Vi har tyvärr inte kunnat träffa alla som vi hade tänkt den här gången, men å andra sidan har vi haft förmånen att träffa några vi inte räknat med.
Mycket beror väl på att vi, eller mest jag, denna gång inte ville planera in vår semester in i minsta detalj utan mer ta dagen som den kom.
Följden blev att alla tyvärr inte var hemma eller hade tid att träffas, men vi får ta igen det någon annan gång.

Vi har ändå hunnit vara med om mycket trevligt men vistelsens höjdpunkter har nog ändå varit den matsäck som exsvärmor skickade med oss till badplatsen vi var på tillsammans med Lillasyster. Polarbröd, majonäs och en burk räkor.
Hur mycket jag än acklimatiserar mig som norrlänning så kommer rôten, överjäst, ett år eller ännu äldre gammal strömming ALDRIG att smaka lika gott som färska räkor på västkusten.

Vi har beslutat att inte köra hela vägen upp till Skellefteå. Vi kommer att mellanlanda hos Linus och Tove i Sundsvall.
75 mil får räcka för idag.
/Maria

Senare...

... kommer vi att blogga om resan här i sydligare nejder.
Men det blir nog inte förrän vi kommit hem och har hunnit sortera tankar och intryck.
Vi har träffat en hel del folk på olika platser, men vi tar det se'n.
Nu hinner vi inte samla oss tillräckligt för att knappa in det här på Blogger.
Så hav förtröstan...
/ Håkan

Resan ner

Nu är vi framme i Färgelanda.
Här kommer lite skrivet från resan ner.
Efter Harmånger slutade jag skriva dels för att jag tröttnade men även för att solen sken in och gjorde texten på datorn i det närmaste oläslig.

9:15 Umeå Då var vi på väg då. Jag fick faktiskt köra riktigt långt, betydligt längre än vad jag räknat med. Men när vi började närma oss Umeå hade Håkan börjat studsa i sätet och vifta med armarna oroväckande mycket och då vet man att det är dags att byta. Hittills har vår resa varit i det närmaste händelselös. Det kan bero på att vägen mellan Skellefteå och Umeå är världens näst tråkigaste vägsträcka. (Tråkigast är sträckan Gällivare-Kiruna). Vi har sett en och annan kossa, ett antal grå, lutande lador och en jävla massa skog. Det mest häpnadsväckande var en mycket glad japan på cykel, med cykeln full av packning och med en tysk flagga på pakethållaren. Men det är klart, vem skulle inte vara glad efter att ha tagit sig ända hit upp från Tysklad. Eller kanske kom hans munterhet bara av att ha fått lämna Umeå. Int vet jag!

9:45 Nordmaling Här passerar vi många högar av sten, mindre sten, grus och sand som så småningom ska bli Botniabanan. Vi såg även en man som stod på bron (kraftigt trafikerad bro) och fiskade, troligtvis lax. Han fick precis napp. Kul för honom. När vi kommer till Ö-vik vill Håkan ha en banan.

10:15 Örnsköldsvik Här brukar vi på väg till Sundsvall stanna och äta lunch i vanliga fall. Stuvade makaroner och köttbullar. Men inte idag, det är för tidigt. Den nya vägen till Ö-vik är klar nu, trevligt, vägarbeten sinkar. Mitt i stan här finns en hoppbacke, det är lite läckert. Strax utanför ligger Foppas golfbana. Den ser betydligt bättre ut än hans tofflor. Nu ska Håkan få sin banan.

10:40 Höga kusten – Kramfors kommun En av jordens vackraste platser, världsarvet Höga kusten. Man blir nästan poetisk. Skuleberget reser sig mäktigt på min högra sida, min älskade sitter bananmätt på min vänstra och framför mig börjar vindrutan sakta men säkert fyllas med insektsklet.

11:05 Höga kusten-bron Och Linda Bengtzing ljuger så bra...

11:20 Härnösand När jag gick på gymnasiet så hade jag en klasskompis härifrån. Härnösand låg för mig då ofantligt långt upp i Norrland. Nu har vi åkt 35 mil hemifrån, söderut för att komma hit… det visste jag inte då. Lite lustigt att sitta med datorn i bilen, har fått kontakt med två oskyddade trådlösa nät i den här stan. Funderar nästan på att stanna för att ladda hem lite fulfilm bara för att jävlas. Moahaha!
Vädret vi har just nu passar bättre för stranden än bilkörning, tur man har AC.

11:50 Timrå Här luktar det pappersbruk (läs bajs). Snart i Sundsvall, här ska vi stanna för lunch. Vi har varit så mycket i Sundsvall så det känns nästan lite som hemma.

13:45 Harmånger 6 mil söder om Sundsvall fortfarande äckelmätt efter ett flottigt MAX-mål. Efter snabbmat får jag ofta ett påtagligt behov av att vilja duscha. Frityrstanken sätter sig i håret och överallt.

/Maria

I morgon bär det av...

... mot söder.
Först ska vi mellanlanda i Stockholm hos en gammal klasskompis till mig.
Det ska bli mycket trevligt att ses, det var alldeles för länge sedan.
På tisdag åker vi vidare mot Färgelanda ev. med ett litet besök på Tyresö först.

För första gången ska vi nyttja den extra feature vi köpte med datorn.
Strömadapter för cigarettändaruttaget i bilen.
Så det blir nog lite bilbloggande under färden.
Insikter från Örnsköldsvik.
Stilstudier i Härnösand.
Eller varför inte lite skvaller från Söderhamn.
Dock publiceras det först då vi kommer fram till broder med bredband.

Ja, eftersom vi åker tidigt i morgon, mycket tidigt, så blir det inte mer skrivet än så här.
Nu ska vi sova.

Godnatt!!
/Maria

Nostalgikväll

Ja, så har vi då varit ute och roat oss igen, men vi har ju semester... :-)
Faktiskt blev det samma ställe som i inlägget nedan, dvs Lanternan i Byske, skillnaden var väl att det var BETYDLIGT fler besökare denna tisdagkväll, än vad det var i lördags.
Vi inledde med att inmundiga var sin god pizza som vi köpte i Kåge på väg till Carina och Magnus, där man alltid känner sig lika välkommen. Därefter bar det i sinom tid av till förfeststället, som denna gång hölls hos ett grannpar på kläppen.
Där fanns det "vanliga" drängsmarksgänget, plus några nya bekantskaper. Hursomhelst, förfesten var trevlig, det brukar vara så.
Så småningom bar det iallafall iväg till Byske, för att bevista något som de har benämnt som nostalgikväll, förmodligen beroende på att den musik som spelades hade skapats på 80- och 90-talet. Man kan väl sammanfatta kvällen med att det var bra drag på stället.
Lanternan ligger för övrigt granne med campingplatsen i Byske, med en mycket vacker utsikt över havet, dvs Bottenviken, och den stora sandstranden som finns där.
Maria snappade förresten upp en konversation på damtoan som skulle ha platsat på Tjuvlyssnat. Den löd ungefär så här:

Dam 1 35+ : Nämen HEJ! Är det du!?
Dam 2 35+ : Nää.
Dam 1 35+ : Inte? Men vad lik du är!
Dam 2 35+ : Jaa, jag vet.

Man frågar sig ängsligt, vem liknade hon, och hur kunde hon veta dels att det inte var hon som efterfrågades, dels hur hon kunde veta att hon också var lik den som hon inte var?
Alkoholförtäring kan ge de mest underliga effekter...

/ Håkan

Schlagerkväll

I lördags var vi på schlagerkväll i Byske.
Först en trevlig förfest där vi värmde upp med temaenlig musik, drack vin (inte Håkan, han körde, stackarn) och kliade oss i huvudet över en mopedsits som inte gick att öppna.
Den 15-årige ägaren fick dock upp den till slut senare på kvällen och jag lär aldrig få veta hur.
Det grämer mig.
Efter förfesten bar det av till Byske, efter att först ha hämtat upp Annas lillasyster.
Utanför lillasysterns lägenhet hade jag en djup konversation med en igelkott, över olämpligheten att springa ut i vägen och bli platt.
Kotten konverserade troligtvis tillbaka om olämpligheten med att vara så full att man pratar med igelkottar.

Väl i Byske blev vi tämligen besvikna på den musik som spelades... allt annat än schlager.
Först efter att jag sagt i från på skarpen (på min bredaste västkustdialekt) att jag minsann åkt ända från Uddevalla för att få lyssna på schlager, blev det ordning och reda.
Schlager blev det och dansade gjorde vi.

I går blev det slappardag vid stranden.
Läste lite bok och smålog då vi lyssnade på fyra tonårstjejer.
Hihihi, vilket underbart språk de har.
-Å då sa ja ba att hon och hennes kille ba ä sååå cp när dom ä med varann.
Fattaru, så jälla CP, typ!
- Meh!
- Jo, å fattaru, morsan fråga vaffö inte ja skulle bada å då sa jag JAG HAR JU MENS! Å fatta va jälla piiinsamt när mormor och morfar och alla ba va DÄÄÄR liksom.
- Meh!

Ja, jag vet jag jag har oxå varit tonåring och jag har troligvis oxå haft ett språk lika vårdat som håret på en av Mupparna. :-)
Men ändå, roligt var det...
Dessutom hyrde vi kajak, dubbelkajak. Det var skoj.

Idag har vi varit på stranden och låtsats att det var soligt.
Det var det oxå, bakom molnen.
Men det där med sandstrand är inget för mig.
Hatar sand. Efter en halvtimme har man sand precis överallt.
Och just som man fått sig en härlig glass blåser liggunderlaget framför upp och glassen ser ut som en 88:a, fast det inte är det.
Usch för sand.
Detta gjorde inte humöret bättre. Jag var nämligen mycket sur och arg när jag vaknade pga. en mindre trivsam dröm jag haft.
Mina drömmar är stundom så tydliga att de kan påverka mig resten av dagen.
Men när vi kom hem stack jag ut och sprang en halvmil.
Fysisk träning är bra för att få utlopp för aggressioner, så nu är jag glad igen :-D

/Maria

Kalvträsk

Vad gör man en fredagkväll?

Man kan köpa äckliga frysta räkor, hyra en film och ta ett glas vitt vin hemma i soffan.
Man kan åka till Pite och köpa pizza.
Man kan ta en öl och jättestarka chilinötter på Verandan.
Man kan ta en härlig skogspromenad.
eller...

Man kan ta en tur till Kalvträsk.
Varför just Kalvträsk, denna lilla by, 9 mil från Skellefteå, långt från... allt!
Jo, vår chef är född i Kalvträsk och hans berättelser om denna plats har väckt intresse.
Så idag bar det av, med kylbagen packad, först till Brinken för att plocka upp kollegan och därefter mot sydväst. In i norrlandsskogarna.

Våra förväntningar var att få göra en tidsresa, in i 1800-talets mitt.
Med gatorna kantade av mjölkpallar med tomflaskor på vänt, droskor fullastade med laestadianer på väg till kyrkan och små gossar i knäbyxor som spelar kula på grusgångarna.
Men verkligheten var inte alls så.

Kalvträsk är en alldeles normal liten norrlandsby, otroligt vackert beläget intill en sjö.
Vi såg fem människor på vår genomfärd i samhället.
En bonde i blåställ, en mamma med två badande barn och en svartklädd punkartjej.
Alla vinkade åt oss när vi for förbi.
En välkomnande plats i alla avseenden, förutom Kvarnen, där var vi inte välkomna.
När vi försökte traska ner till vattnet intill kvarnen ljöd en larmklocka högt så att den kunde väcka döda.
För säkerhets skull testade vi två gånger för att se om det verkligen var vi som orsakade oväsendet, vilket det utan tvekan var.
Vi väntade med skräck på att samhällsborna skulle gå man ur huse och komma tågandes med hagelgevär och driva oss från platsen och att vi därefter skulle vara för evigt bannlysta.
Men inget hände och skamsna for vi därifrån.

Nu har vi iallafall sett Kalvträsk.
Vi har sett Kvarnen, gamla skolan, kyrkan, chefens barndomshem (tror vi) samt ätit lite middag vid badplatsen.
Vi kanske åker dit någon mer gång... kanske inte.
Men det är iallafall roligt att ha lyckats tvinga med sig två Skelleftebor till en plats i deras kommun som de troligtvis aldrig haft en tanke på att besöka.

/Maria

Motion

Om det nu är någon som är orolig för att vi inte ska få tillräckligt med frisk luft och motion, nu när gatuprojektet är avklarat, så kan jag lugna er.
Maria har alltid vurmat för att vi ska spela badminton, eftersom det tydligen ska vara så roligt, så därför har vi införskaffat ett billigt set som vi kan kasa runt och jaga fjäderbollar med på gräsmattan.
Roligt är det säkert, hur mycket motion det ger får vi väl se.
Men det är klart, blåser det lika mycket som nu även resten av sommaren, så lär vi få springa en hel del för att kunna träffa av bolluslingen...

/ Håkan

Inga ogådda gator kvar!

Uppdraget slutfört! Mission completed! поручение завершать!

Vi är äntligen klara, med vårt lilla idiotprojekt, att gå alla gator i stan.
Idag körde vi sista svängen, Morö Backe, hela stadsdelen på en gång.
Det var segt, det var långt och det tog tre timmar att traska runt. Men att cykla till Morö Backe är både långt, tråkigt och uppför så det var lika bra att stöka undan det.
Men lite sorgligt är det ändå att det är slut.
Nu hoppas vi på att komma över bitterheten i sinom tid, bitterheten över att vi inte tänkte på att ta med oss stegräknaren när vi gick.
... för vi lär aldrig göra om det här igen.

Nu återstår att se vad nästa projekt blir.
Vad det än blir så får det vänta ett tag, nu ska vi bara slappa resten av semestern :-)

/Maria

Biltur, barndomsminnen och äckliga räkor

Det blev en regnig start på semestern.
Efter en totalt oplanerad start så hamnade vi slutligen i bilen, på väg norrut.
Meningen var att vi skulle åka till Piteå, men ingen av oss var shoppingsugna så vi bestämde oss istället för att ta en sväng runt i Håkans barndomstrakter.

Vi körde först till "varuhaL'n i Bööisk" (Ica i Byske) för proviantering - lösgodis, vatten och snus. Därefter bar det av till Fällfors, på vägen passerade vi hus och platser fyllda av minnen från Håkans barndom.
Jag älskar att ta del av andra människors minnen, och i synnerhet min sambos.
Där bodde skolkamraten som var lite efter, bästkompisen som bodde närmast till (7 km bort!!) och frisören som klippte gossefrisyren på honom.
Vi passerade platsen där busschauffören släppte av honom pga. dåligt väglag, för att därefter låta den lille sjuåringen på taniga ben traska de fem kilometerna hem genom skogen.
I Fällfors besökte vi farföräldrars grav och därefter var det dags för lunch.

Jag gjorde därmed misstaget att beställa en räkmacka.
Vad tänkte jag med?! Har man bott många år i räkparadiset på västkusten så ska man inte beställa räkmacka på ett café i norrlands inland.
De måste ha trott att jag var knäpp.
Beställa en räkmacka för att därefter peta undan alla räkorna.
Men, det var mitt sätt att enkelt tala om att det var äckligt!!

Efter räkmacksskräckupplevelsen åkte vi vidare till Norrlångträsk och Lidträsket, på vägen passerade vi Marranäsvältan, Västerbottens Grand Canyon.
Häftig plats!
En underjordisk bäck som eroderat en djup ravin som är ca 150 meter lång och 60 meter djup.
Inget ställe att bygga hus på.

Tanken slog mig, att detta kanske är platsen för jordens undergång.
Den lilla oskyldiga bäcken har snart eroderat upp hela västerbotten, norrland, Sverige och slutligen är hela jordklotet täckt av Marranäsvältasand.
Huvva!

Det är roligt att se hur denna bygd, som skulle ha kunnat vara utdöende, är långt ifrån på väg att lägga ner.
Detta märks främst på att varenda dike inte bara kantades av sommarblomster utan även av svarta fiberkablar på väg att grävas ner.
Bredband känns bestående.
Bredband känns tryggt!
Där det finns bredband finns det liv!

Återstoden av dagen har fördrivits med bokläsning, städning, matlagning och fotboll (Sunnanå-Umeå).
En bra dag måste jag säga, mycket bra dag.

Godnatt!
/Maria

Ingen jobbångest inför i morgon...

Om allt går enligt planen har vi tre turer kvar av vårt promenadprojekt.
Idag har vi gjort bort Alhem och Moröhöjden.
Moröhöjden består egentligen bara av tre gator men de är långa.
På området finns dessutom en klenod, ett stycke historia.

Världens första Frasses-restaurang.

Idag kom även en efterlängtad regnskur över det torra gräset.
Tyvärr var det inte så mycket regn som kom och dessutom väldigt lokalt just över vårt fullhängda klädstreck. Men det rensade luften iallafall.
Och lite vatten på kläderna bekymrar mig bra mycket mindre än grannjävelns eldningstunna (lämpligt placerad så långt bort från sin egen uteplats som möjligt och strax bredvid vår torkställning) som han flitigt bränner plastleksaker och gummidäck i så fort någon hängt ut tvätt.
Håkan har dock tagit ur honom de fasonerna.
Ingen pistagelängd förvisso, men en liten lågmäld utskällning gjorde gott.

Håkans svärson fyller år idag, vi var där och fick gofika.
Vi lånade dessutom säsong två av Curb Your Enthusiasm (Med Larry David, en av männen bakom Seinfeld).
Usch, och jag som var så glad att vi plågat oss igenom den första.
En jättebra serie, faktiskt, men oerhört pinsam.
Men nu har vi 10 halvimmesavsnitt till att genera våra frukostar med.
:-)

I morgon börjar semestern på allvar.
Enligt många tidningar, radio och TV-program så är det då vi ska börja gräla, sambon och jag.
Men jag tror inte att det kommer hända oss. Semestergräl orsakas oftast av höga förväntningar som inte infrias under de få veckor man har ledigt tillsammans.
Vi diskuterade häromdagen och kom fram till att vår enda förväntning på den här semestern är att slippa jobba, så det ska nog gå bra.
Dessutom grälar vi aldrig annars heller.
Nej, ett rejält slagsmål på gräsmattan när åsikterna går isär brukar rensa luften, så är det bra sen ;-)

Nu blir det snart straffläggning mellan Frankrike och Italien, det borde jag nog se.
/Maria

Årets första

Så har det då skett.
Det som föregås av stor vånda och många ursäkter samt bortförklaringar för att skjuta upp så länge som möjligt.
Årets första utebad.
Som den genuint förstklassiga badkruka jag är, så är detta något jag inte ser fram emot, alternativt försöker undvika helt.
Men, eftersom det nu har varit så stekande varmt en längre tid så bör ju badvattnet ha nått upp till en dräglig temperatur även för sådana som mig.
Så igår var det dags. Jag fick professionell hoppa-i-vattnet-från-bryggan hjälp av Matilda som tillsammans med sin mor Anna dök upp och höll oss sällskap vid Falkträsket. Hade det inte varit för Matilda så hade väl badningen varit avklarad på runt 15 sekunder. Men hon, liksom de flesta barn som ska börja första klass, har ju inga begrepp om vad det innebär att tycka att badvatten kan vara kallt, så då blev det till att kasa runt i sjön i 15 minuter innan man fick lov att gå upp till den varma solstolen.
Och, det ska väl erkännas, det var rätt skönt att doppa sig.
Faktiskt...

/ Håkan