Plött

Hemma efter en lång arbetsdag.
Lagom trött efter heldag i helpdesk, personalfestplanering, toppat med driftstopp.
Sambon är på fest.... förhoppningsvis snart hemma.

I morgon är det fredag och även det blir en arbetsam dag.
Ärenden ska lösas, samtal ska besvaras och häst ska flyttas.
Min kropp bär på en förkylning som jag ska försöka sova ihjäl med några timmars nattsömn.

"Och Skalman han är plöööött!"

/Maria

Beslutet...

... jag skrivit om.
Nu är det klart.
Under helgen som kommer flyttar jag Leo till ett annat stall.

Jag borde kanske skämmas att efter bara 2.5 vecka som fodervärd stöka runt så mycket för både Leo och hans omgivning.
Men det är det här jag vill... och det är nu jag har chansen.
Jag har 1 år på mig att känna efter hur det är att ha häst och då vill jag ha honom på en plats med bästa möjliga förutsättningar, för både honom och mig.

Stallet vi flyttar till är i Bodan - där vi tillsammans tillbringade förra helgen - och dit vi brukar åka på våra kurser i akademisk ridkonst.
Han kommer att få mycket utevistelse i en lugn och harmonisk miljö ute på landet med bra kompisar i en flock där han redan är accepterad. En flock med en mycket bra ledare som kommer att få Leo att känna sig trygg och omtyckt.
Både Leo och jag kommer att ha människor runt oss med ambition och mycket kunskap i Natural Horsemanship.
Det är så mycket jag vill lära mig och här finns förutsättningarna för det.
En fin inhägnad (och när mörkret faller - upplyst) ridbana där vi kan träna utan att tvingas ha en lina mellan oss pga. rädslan för en närliggande bilväg.
En ridbana där vi även har möjlighet att utvecklas inom den akademiska ridkonsten när grusvägen och parkeringsplatsen vi bara haft att tillgå tidigare inte längre räcker till.
Och tillgång till transport för att öva lastning - ofta!

Det känns väldigt bra.

Det som förvånar mig är att det här är så sanslöst olikt mig.
Att fatta ett sånt här beslut... så fort.
Men jag har tagit på mig ett ansvar att ta hand om ett djur under ett års tid.
Det är min plikt att se till att han får det så bra som det bara går.

Det kommer att kosta mig mer, både tid, pengar och en del extra mil i bilen till och från stallet.
Men det kommer det att vara värt.
Det här är rätt - det vet jag.

/Maria

Jobbigt beslut - igen

Det är jobbigt med beslut.
Speciellt om de beslut jag måste fatta påverkar människor i min omgivning som jag tycker mycket om.
Men ibland måste man göra val i livet som inte alltid är enkla.

Helgen som gick fattade jag ett viktigt beslut.
Något som kommer att påverka en del negativt men andra, förhoppningsvis mig själv, väldigt positivt.
...hoppas jag.
Det får framtiden utvisa.

Men om ett par dagar ska jag skriva mer, när de som berörs blivit informerade.

Det har varit en tung arbetsdag.
Så fort man löst ett mailärende dyker det upp två nya. Samtidigt som telefonen aldrig är tyst.
Att sitta ständigt aktiv vid datorn med lite för mycket att göra, utan tid för fika eller bensträckare sätter sig negativt i kroppen. Nacke, rygg och axlar stelnar och ömmar och idag fick jag rykta Leo med vänster hand för att högerhanden, den med klunsen, inte längre ville fungera.
---> Min vän - Klunsen

Måste nog uppsöka läkare snart men är livrädd för att de ska vilja operera bort den.
I så fall blir jag konvalescent ett par veckor och NÄ, det är otänkbart om man har häst.
Får försöka bli duktigare på att använda vänsterhanden och ha på mig handledsskyddet.
Eller så får jag låta min kollega Peter göra slag i saken och platta till den med en ELFA-katalog.
Aj!

/Maria

Ålderskris

Minns ni barnprogrammet som gick på 80-talet.
Ragnar - Farbrorn som inte vill va' stor.

---> Stackars gammal farbror!

Handlade om en farbror som ville vara barn på nytt, fånga grodyngel och bygga lådbilar, men som varje dag var tvungen att gå gråklädd med sin portfölj till sitt tråkiga kontor.

Har suttit och slösurfat på Youtube och hittade denna guldklimp och det var ju kul... tills jag hörde inledningstexten.

"Goddag, det här är Ragnar, han jobbar på kontor.
Han fyller 33 i maj och han har 45 i skor."

GAH!

Ragnar var ju en stackars jättegammal gubbe.... som ville vara barn på nytt.

"Goddag, det här är Maria, jag jobbar på kontor.

Jag fyllde 33 i maj....

:-O

/Tant Maria

Lycka är... att bli accepterad

Tidigit i morse var jag i stallet och var med vid utsläppet från den mindre vinterhagen till den stora sommarhagen.
(Leo hade inte verkat ta skada över att ha tillbringat sin första natt utomhus)
Det blev lika mycket tokfnatteri som igår. Alla fyra hästarna sprang som galningar och Leo verkade njuta lika mycket som igår över det vidsträckta gräsparadis han hamnat i.
Vi övervakade dem en stund men konstaterade lugnt att flockens nya medlem blev accepterad, om än på håll.
De jagade inte runt honom eller trängde in honom för att sätta honom på plats.
Leo höll sig för sig själv i ett hörn av hagen och de andra lämnade honom i fred.
Good enough!

Men senare under dagen när jag for dit möttes jag av denna syn...
----> Leo, Zem, Mosse och Dixie.

...att få komma så här nära en ny flock efter bara några timmar är nog inte så vanligt.
Och jag hade svårt att hålla glädjetårarna borta. :,-)

Länge satt vi sedan och åt lunch och studerade deras beteende i hagen.
Det absolut bästa sättet att lära sig hästkommunikation måste vara att just titta på hästar som kommunicerar.
Efter ett tag tog vi ut Leo och Mosse på ridbanan och gick igenom grunderna i Parellis 7 lekar.
Mycket intressant och skoj. Leo var trött men duktig och ja, jag gjorde så gott jag kunde - måste lära mig att kontrollera mitt kroppsspråk bättre.
Efteråt hade vi fått mycket att fundera på både han och jag så den planerade akademiska ridningen avstyrdes för vila och reflektion.

I morgon blir det tidig morgon med uteritt och ja... sen ska det lastas och hem igen.
Om han vägrar att traska rakt in i finkan i morgon för att lämna sina vänner och en gigantisk gräshage kommer jag inte att klandra honom.
Han har min fulla förståelse... men likväl, hem ska vi och det blir om inte annat bra träning.

/Maria

Bootcamp Bodan

Wow!
Vilken kväll.
Logistiken under dagen var lite småknölig.
Mycket att göra på jobbet och under en timmes lunch hann vi kasta i oss mat, hämta transporten, köra den till stallet, pussa på Leokillen och tillbaka till jobbet.
Håkan for sedan och tittade på en lägenhet som var ordentligt inrökt och därför gick fetbort direkt.
(Been there, done that...)
Skönt, då slapp vi flytta denna gången oxå - vi har ändå inte tid.
Efter jobbet var det en sväng till stallet igen. Skotta rent, packa ihop alla grejer och så hem och äta till ännu ett Seinfeld-avsnitt.

Sen var det då dags för lastning.
Sist vi lastade fick jag hjälp av hon som vi skulle fara till ikväll.
En otroligt duktig hästkvinna som visade mig hur lastning ska gå till... på riktigt!
På tredje försöket mot rampen var han inne. (Det var dock inte klart med det. han fick gå in och ut fyra gånger till, tills vi båda var nöjda och redo att åka iväg. Det gäller att passa på att träna när man väl har en transport och vi hade inte bråttom iväg).
Väl framme hos Gun-Britt gick utlastningen lugnt och exemplariskt till och jag var mer än nöjd.

Gun-Britt visade mig sedan grunderna i Parelli tillsammans med sin arab. Först med lina och sedan utan, med hästen lös runt sig som en väldresserad hund.
Jag stod bredvid och hade ståpäls mest hela tiden.
Åh vad jag vill lära mig allt det där.

Efter denna grundgenomgång släppte vi ut hästarna i den stora sommarhagen.
Här blev det åter ståpälsdags.
Min älskade fyrbetna vän som troligtvis aldrig upplevt en så stor hage fick tokfnatt och sprang och sprang och sprang. Från ena änden till andra, med högburet huvud och svans - toklycklig!!
Solen stod lågt och han var så oändligt vacker.
En syn jag kommer att leva på länge, länge.
Suck!

I natt ska han bo intill sina träningskompisar och jag hoppas att han kommer känna sig trygg och att han kan sova gott och är någotsånär utvilad i morgon.
Då ska vi ta våra första stapplande Parellisteg.
Oj vad jag längtar.
Men det blir en tidig kväll.
Jag ska vara där 6:30 och vara med på utsläppet.

Så... Godnatt!
/Maria

Seinfeld

Vi har lånat de tre sista DVD-boxarna med Seinfeld av Sophie och Dennis.
Ett avsnitt om dagen... lagom långt att äta middag till :-)
Och däremellan är det OS.

Idag har jag Leoledigt.
Detta firades med att åka till ett annat stall och träffa Sofia och hennes häst :-)
Samt titta på transporten jag ska låna under helgen.
Den såg fin ut.
Känns bra.

Resten av kvällen ska jag göra ingenting.
Skönt.

/Maria

Tre dagar kvar till helg

Just nu är det två saker som dominerar min tid.
Jobbjobb och hästjobb.
Jobbjobbet ger just nu bara klump i magen och inget jag tänker skriva om.
...det ordnar sig säkert.
Hästjobbet däremot är det som löser upp klumpen i magen och gör mig lugn och glad i själen.
För varje greptag av Leos bajs som hamnar i skottkärran så lastar jag samtidigt över det mentala "bajset" som lagrats upp under dagen.
När boxen är ren är jag själv ren och omstartad och redo att hämta in min vän med 100% koncentration på bara honom.

Idag red vi ut i skogen killen och jag.
Vädret var perfekt. Inget regn och inga kryp.
Under sommaren har vi tränat på att kliva på konstiga underlag (presenningar och röda skumgummimadrasser).
Övningar som nu resulterar i att det inte längre är lika läskigt att kliva i vattenpölar.
(Tror jag, det känns rimligt iallafall).
Skönt om han börjar lita mer på mig.

Helgen som kommer ska vi på "träningsläger".
Till en kurskompis som vi tränar Akademisk med som är väldigt duktig i NH och Parelli.
Oj så mycket jag vill lära mig :-)
...och så lastningsträning dit och hem förståss.
Ska bli väldigt roligt att få vara där och Leo kommer få vara med sina kurshästkompisar hela helgen.
Det blir bra, mycket bra.

/Maria

Blä för åska

Idag small det på jobbet.
En ordentlig blixt och PANG, så kom knallen direkt efteråt.
Usch och fy för åska :-(
Som IT-tekniker har man definitivt fog för att hata luftburen elektricitet.
Åskan har i sommar ställt till nog med elände...

Bortsett från åskan har det tokvräkt ner enorma mängder vatten hela dagen.
När jag tog in min lilla hästapålle hade han sån våt-päls-klåda att han skakade i hela kroppen.
Kastade sig in i boxen och rullade och rullade och rullade tills han såg ut som en mycket nogsamt ströbröad kakform med spån ända in i öronen och var sagolikt nöjd efteråt.
Varpå jag fick ägna resten av kvällen till att få honom torr och spånfri.
Hade tänkt ge mig ut att rida i regnet men hade inte hjärta att tvinga ut han i rusket igen.
Att rida i duggregn är mysigt, men piskande hällregn går bort.

Har nu jobbat 1 vecka och 1 dag sedan semesterns slut och är redan oroväckande less.
:-( Försöker att tänka positivt varje morgon när klockan ringer men det går bara inte.
Hoppas det vänder snart, det är viktigt att trivas på jobbet...

Nåväl, nu är det sängdags.
Skolstart innebär mycket jobb för en Helpdesk.

/Maria

Leo min Leo

När jag var barn lärde jag mig tidigt att tycka om de stora djuren.
Detta foto föreställer lilla jag, 3-4 år gammal, sittandes på en knubbig ponny på Nuntorp i Brålanda.


Jag minns tydligt denna min första ridtur. Den ilande känslan i magen av att bäras av ett så stort djur.
(Ja, jag ser att det saknas hjälm på huvudet men det här var i slutet av 70-talet när säkerhet var överskattat och det även saknades bälte i baksätet på bilarna)

När jag var sju år startades en ridskola i samhället där jag är född och sedan den dag jag satte min fot i stallet var det under många år bara en sak jag hade i huvudet.
Hästar, hästar, hästar och åter hästar.
Oavsett väder och vind traskade jag till stallet så ofta jag kunde.
Ridlektionerna var förvisso höjdpunkten, men det var bara en timme i veckan av alla de otaliga timmars ideelt barnarbete jag måste ha lagt ner.

Men intresset falnade och utan att jag minns varför så slutade jag tvärt med allt vad hästar hette.

Men så - i en annan tid, ett annat liv och en helt annan del av landet - började det klia i hästnerverna igen.
Min käre sambo, den mest lyhörda människa jag känner, såg till att jag anmälde mig till en av kommunens ridskolor och ja... så satte karusellen i gång igen.

Ett år stod jag ut.
Och det var då jag insåg... anledningen till att jag slutade, då för 18 år sedan.
Det var inte det hårda arbetet, ridningen och definitivt inte hästarna som fick mig att bara tvärt lägga av. Däremot kan jag tänka mig att det var just klimatet i ridhuset som jag inte trivdes med. Tonårstjejer i allmänhet, och hästtjejer i synnerhet, kan vara ganska jävliga mot varandra.
Jag var fullständigt ointresserad av den pryl- och märkesklädeshysteri som rådde och ja, jag passade väl helt enkelt inte in längre.
Detta var lyckligtvis inget problem nu som vuxen, men det var ändå mycket som inte kändes bra. Hästarna var stressade och ofta irriterade och oroväckande många hästar hann försvinna till Trappalanda (Hästhimlen) under den korta tid jag hann vara där.

Nåväl, med denna insikt var mitt sinne åter öppet och intresset för hästar var starkare än någonsin. Några turer fram och tillbaka med olika alternativ dök upp och plötsligt, som en skänk från ovan, fick jag träffa Inger och hennes varmblod Leo.
Det sa klick direkt.

I ganska precis ett år har jag haft förmånen att få lära känna och tillbringa mycket tid ihop med min nya vän. Jag har fått lära mig grunderna i den akademiska ridkonsten, NH och massor om hästskötsel.
Drömmen om en egen häst, som jag dagligen hade i mina tankar som barn, har långsamt förvandlats till en fullt realistisk tanke.

Så igår blev det klart.
Igår skrev vi under kontraktet och från och med nu är jag fodervärd åt Leo i ett års tid.
En hissnade känsla av skräckblandad förtjusning.
Det är ingen dans på rosor att ha häst.
Mycket tid, hårt arbete, oro, frustration, tålamod och ohemult mycket pengar kommer att krävas, inte bara av mig utan även av min ständigt stöttande och underbare sambo.

Men man lever bara en gång och just nu känns det bra, så fantastiskt bra...



/Maria

Slut semester

Japp, då var den här då.
Sista dagen på semestern.

Jag vet att känslan just nu borde vara grav ångest och vånda inför den kommande arbetsdagen.
Sorg över att semestern är slut och att det är nästan ett helt år kvar till nästa.
Nedstämdhet över mörkret som sänker sig över oss allt tidigare på kvällarna...

Men... NÄE!
Den här semestern har varit en av de bästa jag haft, både vädermässigt och innehållsmässigt.
Visst hade jag kunnat tänka mig ännu mer ledighet - ett år till eller så.
Men nu är det som det är och efter 4 veckors laddande av batterierna så känns det faktiskt helt okej att traska till jobbet i morgon.
Veckans hästsköteri har dessutom tvingat in mig i hyfsat rätt dygnsrytm så det ska nog inte bli så tungt att gå upp i morgon som det brukar vara efter långledighet.

Även för Leo är semestern slut.
I går fick han flytta tillbaka till sitt ordinarie stall igen.
Betesmässigt var det en höjdare för honom eftersom det växt och frodats (klöver!!) i hans hage hela sommaren som nu är full med gogräs, så han verkar inte så ledsen över det.

Men jag saknar sommarstallet redan.
Lugnet, naturen och ridvägarna... suck.
Sätter in lite bilder som Sara tog i somras när hon var här på besök, för att visa hur trevligt vi haft i sommarstallet.

---> Sommarbajsterapi.

---> Vattenpåfyllning a la gammalt hederligt manér.

---> Leo - Alltid längst ner i hagen...

---> ...men följde ändå med snällt upp till stallet.

---> Hästapållen i stallet.

---> Hovkratsning.

---> Putsa, putsa, putsa...

---> ...och så lite ridning.

---> På promenad till sandtaget. Bra träning att gå upp och ner i sand och gott gräs efteråt.

Nu är det sängdags... i morgon jobb, som sagt.

/Maria

Borta bra men hemma... häst.

I söndags kom vi hem.
Efter att ha tillbringat ett par dagar i Eskilstuna och Stureby ihop med Sophie, Dennis, Linus och Tove packade vi in vår lilla kissekatt i buren och åkte de resterande 80 milen hem.
Stackars kisse var uttråkad och jamade alltsomoftast hela vägen hem.
Lyckligtvis sov hon bort en del av tiden så att det blev tyst iallafall några gånger.
Men jag säger bara det, kära mullavänner i söder, visst är ni duktiga på att jama, men jämfört med Zelda ligger ni i lä.
MJAU!! (9 timmar i sträck, med bara korta uppehåll...suck)
---> Läskig spindel på broräcket i E-tuna.

Sedan jag kom hem har jag tillbringat mycket tid med min vän hästen.
...och det känns idag kan jag säga.
Ont i varenda muskel som tydligen inte fixar 1.5 veckas vila från stalljobb och ridning.
Börjar förstå att Zeb Machahan gick som han gick.

Idag har vi även hunnit med en tur till Noliamässan i Piteå.
Där fick Håkan äntligen tag i sin efterlängtade hatt... som han suktat efter en längre tid.
Utvald och köpt av ingen mindre än Robinson-Björn himself.
Ni vet, "Schläpp int ut VARANEN"-Björn.

---> En kille som aldrig skulle schläppa ut en varan.

Resten av eftermiddagen spenderade vi i solen på balkongen i ett försök att låtsas att det fortfarande är sommar. Men så fort solen gick i moln försvann även värmen så det är väl bara att inse faktum. Sommaren börjar lida mot sitt slut.

---> Tjej som troligtvis skulle schläppt ut varanen.

---> "Vad fan är en varan".

/Maria

Resesammanfattning

Måndag
Håkan och jag tog en promenad i värmen (32 grader i skuggan) hem till mina föräldrar.
När vi gick tillbaka hade vi fått med oss lite vägtull så att vi kom förbi de ständigt hungriga och allt fetare fågelkräken som vaktar passagen.
Som tur var fick de arga svanarna syn på oss först då brödet nästan var slut och innan de hann upp oss kastade vi den sista limpmackan hel och sprang fort därifrån.
---> Håkan fördelar rättvist mellan de hungriga.

På eftermiddagen tog vi med oss bror och svägerska till Uddevalla. Vi släppte av Gunnar, Lotta, två fiskespön och en låda strömming vid Svenskholmen och for själva ut till Torp.
Där shoppade vi loss på Hööks och njöt av den svala luften i butiken.
Sedan anslöt vi till de fiskande och även Håkan fick prova fiskelyckan en stund... som tyvärr inte gav så mycket. Närmare bestämt - Inget alls.

---> Det blev ingen fisk denna gång.

På kvällen tog vi det lugnt med kubb på kvällskvisten och drack lite pilsner ihop med en kollega till brorsan.

Tisdag
40-årsdag för självaste övermullan.
Detta firades till att börja med att hela gänget åkte upp till Kråkviken. En sjö, oerhört vackert belägen, strax norr om Bengtsfors.
Bortsett från att vi hade Sveriges enda moln hängande över oss så var det väldigt trevligt - med bad, god mat och trevligt sällskap.
Innan hemfärd besökte vi en mycket vacker kyrka - Vårviks kyrka.

---> Vårviks kyrka, vackrast 2002 - men även nu.
---> Udden intill kyrkan.

På kvällen fortsatte vi festen ute på Svenskholmen i Uddevalla där vi åt mat, drack vin, skrattade och såg solen gå ner över vattnet.
En heldag med våra vänner och jag hoppas att Ulf var lika nöjd med dagen som vi.

Onsdag
Vi tog med oss mamma och pappa på en biltur genom pappas barndomstrakter.
Pappa guidade oss på de små vägarna genom den dalsländska landsbygden och det är helt otroligt vad han minns om alla gårdar och människor som bodde i trakterna förr i tiden.
Efter det tog vi en tur upp till fornkullen, stället som var lekplats för oss när vi var barn.
Det mest perfekta stället att leka burken på.
Vi var även in i museet som jag gått runt i så mycket att jag känner till varenda liten detalj där inne, och det mesta var sig likt.
Fotade gamla hästbetsel som kanske använts vid akademisk ridning på den tiden det begav sig.
---> Stångbett från förr.

Eftermiddagen tillbringade vi hemma hos broder och Lotta på den soliga uteplatsen.
Spelade kubb och när solen gick ner blev det poker och Alfapet.

Torsdag
Idag tog vi med oss Ulf och Sofia ut på Orust, närmare bestämt Mollösund.
Märkligt nog har jag aldrig tidigare varit på Orust och slogs med häpnad över hur vackert det är där ute.
Små kustbyar blandat med landsbygd och skog.
I Mollösund låg vi på klipporna och åt kräftbaguetter och solade och det blev faktiskt även ett bad i havet.
---> Hamnen i Mollösund.
---> Vy från klippan i Mollösund där vi låg.
---> Uppmuntrande budskap vid kyrkogården.

När vi kom hem fick vi tacos till middag.
Lottas tacos är inte som vanlig tacos.
Lottas tacos är världens godaste.

I morgon åker vi norrut igen, eller nordväst, till Eskilstuna.
Det blev inte så många dagar här nere denna gång, men det känns ändå som vi hunnit med en hel del.
Som vanligt har det varit jättekul att få träffa familj och vänner. Alla hann vi inte träffa denna gång, men vi kommer tillbaka och vem vet - kanske någon är sugen på att komma upp till oss och hälsa på.
Det finns många fina ställen i Skellefteå som jag längtar efter att få visa er.
Om inte annat så kan vi slå ihjäl myten om att det kryllar av pingviner, isbjörnar och mygg stora som älgkalvar i Norrland. ;-)

Kram!
/Maria

Framme!

Nu är vi här igen... i Färgelanda.
Vår färd neröver påbörjades i går, till Eskilstuna, där vi sov hos Sophie och Dennis.
Resan ner gick bra och båda katterna höll sig lugna i bilen.
Vår katt som aldrig åkt bil längre än 20 minuter var förstås lite småpipig till att börja med, men hennes syrra som numera är en berest katt hade en lugnande inverkan, så snart kom hon till ro.
--->Morgonpromenad i Eskilstuna

Dagens tropiska värme klarade vi oss undan i en AC-kyld bil.
Skönt att man äntligen denna sommar får lov att klaga på värmen. :-)

Kvällen har vi spenderat ihop med Gunnar och Lotta och när det blev lite svalare tog vi en promenad för att försöka hitta en fiskeplats åt Gunnar.
Tyvärr hittade vi inte den stig han letade efter och efter att ha brötat oss igenom kohagar och snåriga skogar så gav vi upp och gick hem.
Ingen fiskeplats denna gång men en trevlig promenad vart det iallafall.

/Maria

I morgon bär det av söderut

Ett par ganska härliga dagar har vi haft här i Skellefteå.
I går åkte vi till badplatsen med det oerhört lämpliga namnet Sjöbotten, bara för att bekräfta vår avsky mot sandstränder.
Det är verkligen inte skoj att ligga på sandstrand, oavsett hur exotiskt det låter i teorin så är det i praktiken mycket jobbigt att få sand i varenda liten pinal man har med sig såsom handuken, boken, radion och kaffekoppen.
---> Fin strand... men sand
Så idag blev det istället vårt favoritställe, Falkträsket.
Gräsunderlag är mjukt att ligga på och varken dammar eller smutsar ner.

I morgon far vi söderut.
Till att börja med mellanlandar vi i Eskilstuna, hos Sophie och Dennis.
Lämnar av vår lilla lurvtass till katt och åker sedan vidare mot mina hemtrakter.

Ska bli trevligt och jag hoppas att det fina vädret håller i sig.

/Maria

Lastningsframsteg

Idag har vi tränat lastning med Leo. Detta aber som stundom gått smärtfritt men andra gånger varit en kamp och en stor psykisk påfrestning för alla inblandade parter.

Att kommunicera med hästar är som att lära sig vilket språk som helst och det tar tid.
Innan man fått koll på sitt eget kroppspråk och innan man lär sig att lyssna på hästens signaler. Oavsett hur mycket böcker man läser så är det något helt annat när man väl ska till och "prata"... och kanske framför allt, att lyssna.
Men vi prövar oss fram och dagens lastning känns som ett bevis på att vi kommit en bra bit på väg. Visst, jag låter säkert fortfarande som en grottmänniska för honom.
"Ugh, bööh! Jag ledare! - Du dit! - Gå!".
Men... alla är vi barn i början och med ännu mera träning så kanske även jag kan lära mig detta underbara, fantastiska språk.

Hur som helst, dagens lastning hade garanterat inte blivit godkänd av Monty Roberts eller andra experter. Men med tanke på hur jobbigt det har varit, med timmar av frustration vid rampen, så känns det som en jätteseger att han efter ca 10-15 minuter:
1. Gick in i transporten själv (ingen gick före honom in - vilket är det enda sättet han blivit lastad på tidigare).
2. Han stod lungt kvar när han kommit in tills jag bad honom gå ut.
3. Han backade ut själv (minst lika läskigt som att gå in själv)
4. Han bajsade inte på sig så snart han kommit in i transporten.
Det sistnämnda är nämligen något som tidigare hänt varje gång han väl kommit in. Vet inte om detta, som för människor, är ett nervositetstecken för en häst. Att han - även om han precis just innan gjort "nummer två" - alltid buppar när han kommit in.
Hursomhest, idag var första gången någonsin som han inte gjorde ner sig i finkan.
---> Vi känner oss för och undersöker underlaget.
--->Funderingar i mellanläge.
---> Hästapållen inne och nöjd tjej.

Hade jag haft råd så hade jag köpt en transport omgående och tränat lastning, jätteofta.
Men de är så himla dyra och därför får vi passa på de gånger vi får, som idag, låna eller hyra en för träning.

Efter några gånger in och ut i finkan körde vi en kilometer bort, lastade ur och fick belöningsbeta en stund.
Allt för att lastning ska förknippas med idel trevligheter och skojsiga saker :-)

Sedan red jag hem, barbacka i enbart repgrimma och grimskaft (medan Inger var snäll och körde tillbaka bil och släp).
Tänka sig att jag - som den ridskoletjej jag en gång var som enbart kunde tänka mig att sitta på en häst med korta stigläder och strama tyglar inne i en stängd och ostörd manege - nu vågar rida hem min vän längs vägen i enbart grimma. :-D
Frihetskänsla!

/Maria

Kapitalistsvin

Regnet öser ner så denna dag har vi ägnat oss åt den gemytliga sysselsättningen sällskapsspel.
Närmare bestämt det traditionella Bondespelet. Detta spel som funnits i över 90 år och där man får låtsas vara bonde för en stund.

Spelet var sig likt som jag minns det som barn, bortsett från att denna upplaga följt med i inflationen (slottet kostar numera 25 miljoner och inte 1 miljon som tidigare) och att nått klatter till designer fått för sig att året går motsols och inte medsols.

Nåväl, vi började smått som torpägare och kämpade oss igenom år efter år av frodiga skördar, nödslakt, skogsbränder och stulna julgranar.
Håkan, som aldrig tidigare spelat Bondespelet, satt och gnolade "Jag är fattig bonddräng..." och skrek ibland "Kapitalistsvin" eller muttrade lågt att "Hade det här varit ett solidariskt samhälle hade granngårdarna hjälpts åt om skördarna förstörts av nattfrost."

Men, som det kapitalistsvin jag uppenbarligen är så valde jag att satsa rätt när jag i ett tidigt skede sålde min bondgård och bytte upp mig till en herrgård med fler åkerlappar och därav mer skördevinster, alltmedan bonden Johansson istället valde att satsa alla sina pengar på skog och djurbesättningar...

Påföljden blev som väntat.
Tjejstryk! :-D

---> Kisse byggde sig en egen lada av spelkartongen.

/Maria, the winner takes it all...

Broderbeordrade boendebilder

Efter ett antal påtryckningar (läs tjat ;-) från min käre broder kommer här lite bilder från vårt hem.
Vi har inte fotat badrummet, men det kan enkelt beskrivas med toastol, handfat, dusch, tvättmaskin, torktumlare och kattlåda.
Inte så upphetsande och heller inget som gjorde sig på bild.

---> Vardagsrumsburspråk med kattklätterställning.
--->Balkongdörr från vardagsrum, död ko på golv.

---> Plattis-TV och fådd blomma, ännu inte död.

--->Slapparsoffa och bokhylla i vardagsrum. ---> Kök
---> Kök, annat hörn.
---> Kök, spishörn.

---> Hallbyrå innehållande tjocksockar och annat behövligt.
---> Sovrums-TV och HAHA, Håkans fossing :-D
---> Sovplatsen.
---> Fåtölj i gästrummet.
---> Och här får de sova som kommer och hälsar på...

Sisådär, käre bror, nu vet du hur vi bor. Boka biljett, ta med Lotta och kom hit!!
Så får du även se badrummet... ;-)

/Maria

Bjuröklubb och påfågelrumpa

Idag har varit en perfekt semesterdag.
Vi vaknade tidigt, tog en morgonpromenad, åt frukost och funderade vad vi skulle göra av dagen.
Eftersom solen kändes varm blev beslutet att vi skulle ha en förmiddag på stranden.
Under den tid det tog att packa fikaväskan och fara med bil till stranden hann molnen så gott som täcka in hela himlen.
Vi trotsade molnen en halvtimme, inbäddade i filtar och handdukar, men gav sedan upp och agendan för dagen fick skrivas om.

Istället blev det en biltur mot sydost. Närmare bestämt till Bjuröklubb.
Både för Håkan och mig outforskad västerbottensmark.
Trevligt ställe, vacker utsikt och kul att ha sett en av de fyrar man hört om under slölyssnande av sjöväderrapporterna.

-----> På väg upp mot fyren
-----> Utsikt från Bjuröklubb
-----> Självaste lampan

Efter Bjuröklubb fortsatte vi inåt landet, mot ett fik som Håkan besökt som liten parvel, som tydligen skulle ha påfåglar traskandes runt på uteserveringen.
Via Lövånger, Ånäset (där de stora osthyvlarna är), Flarken, Korssjön till vårt huvudmål - Westmans café i Bygdsiljum.
Fåglarna var inget rykte och det var kul att se dem traska runt bland utemöblerna.
Mindre kul när hannen ledsnade på regnet och klev upp på terassen där vi satt och brölade som en skadeskjuten åsna.

-----> Den vackra hannen vände arslet till...
-----> ...och fällde sedan ihop sina fjädrar.

Fikat var gott och genom det efterföljande hällregnet styrde vi sedan kosan norrut mot Skellefteå igen.
För att avsluta dagen med en biofilm.

Det är så här en semesterdag ska vara.
Oplanerad in i det sista.

/Maria