24 augusti 2006

En liten häst

I måndags började jag på ridskola igen.
Efter ett uppehåll på ca… 17 år!
En enorm våg av barndomsminnen sköljde över mig när jag klev in i stallet. Doften av häst och ljudet av hömumsande hästmunnar.
För att inte tala om smärtan, dagen efter, i de muskler som legat i träda under dessa 17 år.

Det finns risker med att återuppta ett intresse som man älskade som barn.
Risken att bli besviken över att det inte är lika roligt.
Jag vet ju att jag inte kommer att kunna lägga lika mycket tid och engagemang nu som jag gjorde som barn, då jag praktiskt taget bodde i stallet.

Varje ledig stund gick, sprang eller cyklade jag till stallet. Man slet som ett djur med att mocka skit, rykta, kratsa hovar och bära hö. Varje lördag stod man upp tidigt för att vara med och leda hästar i nybörjargruppen. Allt för den underbara stund då ridläraren efter lektionerna sa att vi som hjälpt till fick rida en stund som tack för hjälpen.

Dessutom - i stallet hade jag en av mina, genom tiderna, absolut bästa vänner.
Vi träffades efter att jag varit ridskoleelev ett tag, kanske var jag runt 9 år. Det hade kommit ett gäng nya hästar till klubben under sommaren och dessa skulle under hösten ridas från sommarhagen och tillbaka till stallet.
Jag fick rida på en av de nya hästarna, en liten småfet, cremefärgad korsningsponny med bläs.
Med en bit kvar till stallet fick hon fnatt, stack iväg, körde huvudet mellan frambenen och kastade av mig.
Det var vårt första möte.
Jag var skitarg, ledsen och fullständigt såld.
Sedan den dagen blev det ”min” häst.

Eftersom hon var så speciell med sin lilla egenhet att kasta av sina ryttare så ville ingen annan ha henne på lektionerna, till stor glädje för mig som alltid fick ha henne.
De gånger jag kom till skolan utan fläskläpp var få.
Men det gjorde mig ingenting.
Med tiden kom vi att förstå varandra och hon slutade att kasta av mig.
Förutom då det stod hoppning på schemat.
Vi hatade båda att hoppa och jag for oftast över hindren utan henne. Efter misslyckade hopp så skämdes hon som en hund som kissat på mattan och jag förlät henne genast.
Vi var inga hoppare, så var det bara.

Den kärlek som uppstod mellan oss var precis så stark som den bara kan vara mellan en liten flicka och en häst.
Länge kunde vi stå och ”prata” med varandra genom att jag blåste henne försiktigt i hennes näsborrar och vi delade äpplen och torra knäckebröd systerligt med varandra.

Men mina fritidsintressen, tillsammans med skola och kompisar blev lite för många i tonåren och jag var allt mer sällan i stallet… för att så småningom lägga av helt.
Jag lämnade stallivet och min underbara vän bakom mig och så här i efterhand har jag insett vilket svek det måste ha varit. Undrade hon någonsin var jag tog vägen och saknade hon mig?
Med tiden blev det allt svårare att åka tillbaka. Jag skämdes kanske och visste inte om jag vågade åka tillbaka för att inse att hon inte längre fanns kvar.

Flera år senare, när jag tagit körkort och börjat jobba, tog jag en lördagsmorgon bilen till stallet.
Ett infall och plötsligt stod jag utanför stalldörren. Ingen människa syntes till, jag gick in och där stod hon...
min älskade lilla Vitnos.
Inte vet jag om hästar minns men jag vill gärna tro att hon kom ihåg mig.
Återigen stod vi där, blåste i varandras näsborrar, delade ett knäckebröd och njöt av varandras sällskap. Jag grät och bad om förlåtelse och hon hängde med underläppen som bara hon kunde.

Det var sista gången vi sågs och när jag en tid senare fick höra att hon blivit avlivad var jag så otroligt tacksam att vi fick säga hejdå till varandra.

När jag såg små flickor i stallet i måndags blev jag så varm i hjärtat.
Jag vet precis hur mycket de sliter och kämpar för sin stora passion i livet och hur mycket de där stora djuren betyder för dem.

Kärleken mellan människa och häst går inte att beskriva för den som inte har upplevt den.

Nä, nu blev det nästan lite snyftigt :-)
Nu ska jag se CSI och i morgon är det fredag.
Håkan ska jobba kväll/natt i morgon så det blir nog att hyra en film och äta hejdlösa mängder godis.

Kram!

/Maria

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, jag blev då tårögd. Jättefint skrivet! Jag förstår precis hur du menar även om min stora passion var hundar i den åldern
Kram

Gurra sa...

Då måste jag ha varit 11 när jag inspirerad av "gudfadern" lade det blodiga hästhuvudet i din säng när du sov? Visserligen bara en teckning, men allt för att retas :P