Då tänker jag inte på händelser som första kyssen, första fyllan och sådana saker, utan minnen av typen materiella ting.
Vissa saker man haft i sin ägo eller närhet tycks för alltid fastetsade i hjärnan.
Den sak som jag minns mest från min barndom på den lilla bondgården i Åfors är min första cykel. Inte den gamla trehjulingen eller tvåhjulingen med tramporna fast på framhjulet (vilket gjorde att man bara kunde bromsa genom att sätta ned fötterna i marken).
Nej, jag tänker på min första RIKTIGA cykel.
Den var ny, vackert röd, engelsk till ursprunget, och av märket Sunbeam.
Jag kan fortfarande minnas hur otroligt stolt och lycklig jag blev när pappa kom med den en sommardag 1963. Faktum är att jag inte ens hade provat cykla på en riktig cykel innan jag fick den i min ägo. Så fadern fick tillbringa en dryg halvtimme löpandes bakom innan jag hade fått kläm på hur trampande och styrande hängde ihop.
Den blev sedan en ständig följeslagare under mina cykelfärder runt på grusvägarna i trakten. Oftast när jag skulle ut på en fisketur, vilket under mina barnaår var lika med varje dag från maj till september.
Sedan minns jag inte riktigt vad som hände med min gamle trotjänare. Vi flyttade till Byske när jag var 10 år, och då hade jag nog vuxit ifrån den. Minns jag rätt blev den såld för en billig penning till någon annan nöjd liten parvel. Hur det nu var så ärvde inte min lillebror den. Synd för honom...
I vilket fall är det en vapendragare jag inte glömmer.
/ Håkan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar