Höstmörkret sänker sig

Lite för mycket ridning har det blivit den senaste tiden.
Har man problem med att höfterna hoppar ur led är kanske inte ridning den mest lämpade sporten att ägna sig åt.
Men man måste passa på när det är så fint väder och innan klockan ska vridas tillbaka och det blir svart kl. 15 på eftermiddagen.
Höfterna kommer att få vila mer under den mörka delen av året.

Det finns många nya vägar för Leo och mig att utforska. Numera har jag ju förmånen att då och då få rida ut tillsammans med de andra, men ibland är det skönt att bara vara vi två.
Idag red vi en liten väg ut mot ett sommarstugeområde.
En grus/gräs-väg som slingrade sig utefter sjön och det var makalöst vackert.
Leo verkar tycka att det är väldigt spännande och roligt att utforska nya vägar, hans huvud svänger från sida till sida, öronen står i givakt och inför varje krök på vägen ökar han på stegen för att se vad som döljer sig bakom nästa kurva.

När vi kom tillbaka till stallet var det nästan mörkt och mja... det är bara att inse faktum, hösten är här på riktigt. :-(

/Maria

800 kg

Som beskrivits av min käre sambo i tidigare inlägg så var det tjejfest igår.
Makalöst roligt som vanligt - med god mat, gott vin och hejdlöst mycket Singstar-sång.
Jag lämnade dock festen tidigt eftersom söndagmorgnar nu för tiden är uterittsdagar i Leos nya hemstall.
Så... 6:30 ringde väckarn och en halvtimme senare blev jag upplockad av Annika.
En kall och klar höstmorgon genom skogen till häst raderar varje tillstymmelse till baksmälla.

Senare under dagen for vi för att hämta hö Håkan och jag.
Eftersom de torrhöbalar vi köpte i somras tydligen inte duger till herr häst.
Höet ser bra ut och luktar gott, men något är det som inte stämmer och eftersom jag själv inte äter hö så får jag lita på hans omdöme.
Därför har jag beställt 800kg hösilage i plastboll - småbollar som tar slut fort om man bara har en häst - eftersom den provbal jag köpte förra veckan tydligen var mumsmums för hästmagen.

Funderade en kort stund att ringa någon för bärhjälp, men efter moget övervägande valde vi att göra det själva och ta det som dagens träning och skippa kvällens Friskis och Svettis-pass.
Så, 20 x 40kg har vi baxat upp på ett släp och därefter baxat av det och staplat upp det så ja - vem behöver köpa dyra träningskort när man har häst.
I morgon kommer jag att ha träningsvärk i armarna.
Men en mätt och nöjd häst är värt både pengarna och arbetet.

Ännu en arbetsvecka står för dörren och det blir nog svårt att somna i natt.
Otaktiskt av mig att sova en timme före maten för att sedan efter maten slumra ett par timmar till.
Men vad ska man göra när ögonen bara faller ihop.
Troligtvis behövde jag sova ikapp.

/Maria

Hello world

Jahaja, det var ett, skulle man kunna säga, långt tag sedan jag skrev ett inlägg på den här bloggen. Men nu gör jag det. Still alive and kicking, as they say...
Jag har, som ni läst i Marias inlägg, varit en (liten) del i det nya hästlivet med flytt, hökånkande och annat. Faktiskt riktigt trevligt.
Annars då? Jo, igår var jag och min gamle vän Anders ute i Skellefteås natt- och nöjesliv och tog oss några pilsner. Eller, det gjorde vi väl inte egentligen, vi tog oss några pilsner på kontoret till det värdshus som han driver här i stan. Därefter bröt vi oss in på en privat fest och höjde ljudnivån på den med ett antal decibel. Kändes som att det hade varit rätt lugnt där tills vi kom. :-)
Sedan tog vi oss ut i nöjesvimlet, men som den rutinerade person jag är intogs ingen alkohol efter klockan 23 på kvällen. Ett gott tips till alla som vill vara fräscha som en nyponros morgonen efter.
Ikväll är det Maria som tränar leverfunktionen och är på tjejfest. Om det är som det brukar på de festerna har de förmodligen väldigt trevligt.
Nä, nu ska jag ta det lugnt tills hon ringer efter sin privatchaufför för hemfärd.
/ Håkan

Luleå

Är friställd från Helpdesk en tid framöver för att jobba i det projekt jag är med i samt att rodda med vår backuplösning.
Så... i dag bar det av till Luleå tillsammans med min kollega Carina.
Det är lika många mil till Luleå som det är till Umeå, men sträckan Skellefteå-Luleå är oerhört mycket trevligare att köra... speciellt när man har trevligt bilsällskap.
I Luleå var vi på ett intressant seminarium, därefter lunch, möte med vår projektledare och sedan for vi de 13 milen hem igen.

Nu ska det ägnas en del tid framöver åt smärtsam kravspec-förlossning.
Ganska kul att jobba nu... och betydligt behagligare tempo.
För tillfället iallafall. Det gäller att pusta ut när man har chansen.

Kvällen ägnades tillsamman med Leolainen.
En behaglig runda i skritt. Mest för att lära känna omgivningen som är ny för oss båda.
Två incidenter inträffade som var utmärkt träning i att hålla oss lugna.
En kviga som kom emot oss i full galopp (jo, det var stängsel emellan - men lite läskigt ändå) samt en flock änder som for upp ur vassen vid badplatsen 2 meter ifrån oss.
Vi red även förbi ett avhugget älghuvud - det tyckte jag själv var läskigt men Leo verkade tycka att det var ett naturligt inslag i naturen.

Det märks att det börjar bli höst. Kall, hög luft och vackra färger.
På nätterna är det frost men än så länge skönt på dagarna.
Måtte detta väder hålla i sig tills snön kommer och ger oss en riktig vinter utan regn och slask.

/Maria

Tuff vecka med mycket bra slut

Det har inte blivit mycket tid för bloggning den senaste veckan.
Arbetstrycket har varit hårt, både på jobbet och med hästen.
Lite sammanfattat.

I fredags förra veckan flyttade då alltså Leo till Bodan. Allt flöt fint och Leo, som redan hunnit bekanta sig med sina nya vänner, såg ut att vara nöjd.
Lördagen ägnades åt flytt av allt som hör häst till.
Täcken, sadlar, fodertunnor, hinkar och... HÖ. Närmare bestämt ca 75 balar (ca 750-800kg).

---> Bonn'pajken fra Åfors ber haije.
---> Dragkroken har kommit till användning.

Vi bar och körde och bar och körde och bortsett från träning av överarmar fick jag äntligen chansen att lära mig backa med släp.
Söndagen blev en utpustningsdag med uteritt tillsammans med de andra i stallet. Vädret var härligt och hästarna pigga och glada.

----> På ridtur över lägdan med Bodaträsket som vy.

Arbetsveckan som följde var träskigare än vanligt. Sjukt mycket att göra och på det en Stockholmsresa under torsdagen och personalfest på fredagen. Fest där vi i Helpdesk var arrangörer.
En lyckad kväll med mat-tema och grillduell. Det var länge sedan jag åt så mycket god mat under en kväll.
Lördagen blev en heldag i stallet med Akademisk träning för mig och takmålning för Håkan.
När soffan intogs under kvällen var både Håkan och jag så trötta så den planerade filmkvällen blev ersatt av stensomning. 12 timmar senare vaknade vi båda utsövda för första gången på mycket länge.

Men...
Veckor som den som var går att härda ut om de får avslutas med en söndag som idag.

Tog ut Leo på ridbanan i grimma och grimskaft och tränade ledarskap.
När vi var klara knäppte jag loss honom och hade honom lös.
Satte upp ett litet hinder och testade löshoppning.
Som den varmblodstravare han är så är ju inte hoppning hans bästa gren, men hindret var lågt och han tyckte det var kul så vi sprang runt i full fart både han och jag och ibland hoppade han fint och ibland hoppade han jämfota.

Det är så tydligt att han efter en vecka på det nya stället redan har blivit en mer harmonisk häst som trivs med sitt liv.
Det märktes speciellt när vi senare under dagen tränade lastning.

Filmen nedan visar hur det idag går till att lasta Leo.
För den oinvigde ser det inte så märkvärdigt ut.
Men för den som inte vet vad det innebär att lasta hästar... för den som aldrig försökt att lasta en ovillig häst så kan jag förklara att det har inte alltid sett ut så här.
Vi har stått i timmar och slitit och svettats och kämpat med gråten i halsen med en lika förtvivlad och arg häst som stått på bakbenen och totalvägrat.
(Därför har jag hjälm och handskar på mig... säkerheten är jag alltid noga med)

Den här filmen är ett bevis på att vi, med träning och tack vare min nya stallhyresvärd, lyckats göra lastningen till en enkel grej för oss båda.



I transporten fick han äta sitt kraftfoder och sedan fick han gå ut till sina kompisar i hagen igen.

Kvällen har avslutats med ett Friskis och Svettis-pass. Det var ett år sedan sist så i morgon kommer träningsvärken att plåga mig ömt.

Godnatt!

/Maria

Plött

Hemma efter en lång arbetsdag.
Lagom trött efter heldag i helpdesk, personalfestplanering, toppat med driftstopp.
Sambon är på fest.... förhoppningsvis snart hemma.

I morgon är det fredag och även det blir en arbetsam dag.
Ärenden ska lösas, samtal ska besvaras och häst ska flyttas.
Min kropp bär på en förkylning som jag ska försöka sova ihjäl med några timmars nattsömn.

"Och Skalman han är plöööött!"

/Maria

Beslutet...

... jag skrivit om.
Nu är det klart.
Under helgen som kommer flyttar jag Leo till ett annat stall.

Jag borde kanske skämmas att efter bara 2.5 vecka som fodervärd stöka runt så mycket för både Leo och hans omgivning.
Men det är det här jag vill... och det är nu jag har chansen.
Jag har 1 år på mig att känna efter hur det är att ha häst och då vill jag ha honom på en plats med bästa möjliga förutsättningar, för både honom och mig.

Stallet vi flyttar till är i Bodan - där vi tillsammans tillbringade förra helgen - och dit vi brukar åka på våra kurser i akademisk ridkonst.
Han kommer att få mycket utevistelse i en lugn och harmonisk miljö ute på landet med bra kompisar i en flock där han redan är accepterad. En flock med en mycket bra ledare som kommer att få Leo att känna sig trygg och omtyckt.
Både Leo och jag kommer att ha människor runt oss med ambition och mycket kunskap i Natural Horsemanship.
Det är så mycket jag vill lära mig och här finns förutsättningarna för det.
En fin inhägnad (och när mörkret faller - upplyst) ridbana där vi kan träna utan att tvingas ha en lina mellan oss pga. rädslan för en närliggande bilväg.
En ridbana där vi även har möjlighet att utvecklas inom den akademiska ridkonsten när grusvägen och parkeringsplatsen vi bara haft att tillgå tidigare inte längre räcker till.
Och tillgång till transport för att öva lastning - ofta!

Det känns väldigt bra.

Det som förvånar mig är att det här är så sanslöst olikt mig.
Att fatta ett sånt här beslut... så fort.
Men jag har tagit på mig ett ansvar att ta hand om ett djur under ett års tid.
Det är min plikt att se till att han får det så bra som det bara går.

Det kommer att kosta mig mer, både tid, pengar och en del extra mil i bilen till och från stallet.
Men det kommer det att vara värt.
Det här är rätt - det vet jag.

/Maria

Jobbigt beslut - igen

Det är jobbigt med beslut.
Speciellt om de beslut jag måste fatta påverkar människor i min omgivning som jag tycker mycket om.
Men ibland måste man göra val i livet som inte alltid är enkla.

Helgen som gick fattade jag ett viktigt beslut.
Något som kommer att påverka en del negativt men andra, förhoppningsvis mig själv, väldigt positivt.
...hoppas jag.
Det får framtiden utvisa.

Men om ett par dagar ska jag skriva mer, när de som berörs blivit informerade.

Det har varit en tung arbetsdag.
Så fort man löst ett mailärende dyker det upp två nya. Samtidigt som telefonen aldrig är tyst.
Att sitta ständigt aktiv vid datorn med lite för mycket att göra, utan tid för fika eller bensträckare sätter sig negativt i kroppen. Nacke, rygg och axlar stelnar och ömmar och idag fick jag rykta Leo med vänster hand för att högerhanden, den med klunsen, inte längre ville fungera.
---> Min vän - Klunsen

Måste nog uppsöka läkare snart men är livrädd för att de ska vilja operera bort den.
I så fall blir jag konvalescent ett par veckor och NÄ, det är otänkbart om man har häst.
Får försöka bli duktigare på att använda vänsterhanden och ha på mig handledsskyddet.
Eller så får jag låta min kollega Peter göra slag i saken och platta till den med en ELFA-katalog.
Aj!

/Maria

Ålderskris

Minns ni barnprogrammet som gick på 80-talet.
Ragnar - Farbrorn som inte vill va' stor.

---> Stackars gammal farbror!

Handlade om en farbror som ville vara barn på nytt, fånga grodyngel och bygga lådbilar, men som varje dag var tvungen att gå gråklädd med sin portfölj till sitt tråkiga kontor.

Har suttit och slösurfat på Youtube och hittade denna guldklimp och det var ju kul... tills jag hörde inledningstexten.

"Goddag, det här är Ragnar, han jobbar på kontor.
Han fyller 33 i maj och han har 45 i skor."

GAH!

Ragnar var ju en stackars jättegammal gubbe.... som ville vara barn på nytt.

"Goddag, det här är Maria, jag jobbar på kontor.

Jag fyllde 33 i maj....

:-O

/Tant Maria

Lycka är... att bli accepterad

Tidigit i morse var jag i stallet och var med vid utsläppet från den mindre vinterhagen till den stora sommarhagen.
(Leo hade inte verkat ta skada över att ha tillbringat sin första natt utomhus)
Det blev lika mycket tokfnatteri som igår. Alla fyra hästarna sprang som galningar och Leo verkade njuta lika mycket som igår över det vidsträckta gräsparadis han hamnat i.
Vi övervakade dem en stund men konstaterade lugnt att flockens nya medlem blev accepterad, om än på håll.
De jagade inte runt honom eller trängde in honom för att sätta honom på plats.
Leo höll sig för sig själv i ett hörn av hagen och de andra lämnade honom i fred.
Good enough!

Men senare under dagen när jag for dit möttes jag av denna syn...
----> Leo, Zem, Mosse och Dixie.

...att få komma så här nära en ny flock efter bara några timmar är nog inte så vanligt.
Och jag hade svårt att hålla glädjetårarna borta. :,-)

Länge satt vi sedan och åt lunch och studerade deras beteende i hagen.
Det absolut bästa sättet att lära sig hästkommunikation måste vara att just titta på hästar som kommunicerar.
Efter ett tag tog vi ut Leo och Mosse på ridbanan och gick igenom grunderna i Parellis 7 lekar.
Mycket intressant och skoj. Leo var trött men duktig och ja, jag gjorde så gott jag kunde - måste lära mig att kontrollera mitt kroppsspråk bättre.
Efteråt hade vi fått mycket att fundera på både han och jag så den planerade akademiska ridningen avstyrdes för vila och reflektion.

I morgon blir det tidig morgon med uteritt och ja... sen ska det lastas och hem igen.
Om han vägrar att traska rakt in i finkan i morgon för att lämna sina vänner och en gigantisk gräshage kommer jag inte att klandra honom.
Han har min fulla förståelse... men likväl, hem ska vi och det blir om inte annat bra träning.

/Maria

Bootcamp Bodan

Wow!
Vilken kväll.
Logistiken under dagen var lite småknölig.
Mycket att göra på jobbet och under en timmes lunch hann vi kasta i oss mat, hämta transporten, köra den till stallet, pussa på Leokillen och tillbaka till jobbet.
Håkan for sedan och tittade på en lägenhet som var ordentligt inrökt och därför gick fetbort direkt.
(Been there, done that...)
Skönt, då slapp vi flytta denna gången oxå - vi har ändå inte tid.
Efter jobbet var det en sväng till stallet igen. Skotta rent, packa ihop alla grejer och så hem och äta till ännu ett Seinfeld-avsnitt.

Sen var det då dags för lastning.
Sist vi lastade fick jag hjälp av hon som vi skulle fara till ikväll.
En otroligt duktig hästkvinna som visade mig hur lastning ska gå till... på riktigt!
På tredje försöket mot rampen var han inne. (Det var dock inte klart med det. han fick gå in och ut fyra gånger till, tills vi båda var nöjda och redo att åka iväg. Det gäller att passa på att träna när man väl har en transport och vi hade inte bråttom iväg).
Väl framme hos Gun-Britt gick utlastningen lugnt och exemplariskt till och jag var mer än nöjd.

Gun-Britt visade mig sedan grunderna i Parelli tillsammans med sin arab. Först med lina och sedan utan, med hästen lös runt sig som en väldresserad hund.
Jag stod bredvid och hade ståpäls mest hela tiden.
Åh vad jag vill lära mig allt det där.

Efter denna grundgenomgång släppte vi ut hästarna i den stora sommarhagen.
Här blev det åter ståpälsdags.
Min älskade fyrbetna vän som troligtvis aldrig upplevt en så stor hage fick tokfnatt och sprang och sprang och sprang. Från ena änden till andra, med högburet huvud och svans - toklycklig!!
Solen stod lågt och han var så oändligt vacker.
En syn jag kommer att leva på länge, länge.
Suck!

I natt ska han bo intill sina träningskompisar och jag hoppas att han kommer känna sig trygg och att han kan sova gott och är någotsånär utvilad i morgon.
Då ska vi ta våra första stapplande Parellisteg.
Oj vad jag längtar.
Men det blir en tidig kväll.
Jag ska vara där 6:30 och vara med på utsläppet.

Så... Godnatt!
/Maria

Seinfeld

Vi har lånat de tre sista DVD-boxarna med Seinfeld av Sophie och Dennis.
Ett avsnitt om dagen... lagom långt att äta middag till :-)
Och däremellan är det OS.

Idag har jag Leoledigt.
Detta firades med att åka till ett annat stall och träffa Sofia och hennes häst :-)
Samt titta på transporten jag ska låna under helgen.
Den såg fin ut.
Känns bra.

Resten av kvällen ska jag göra ingenting.
Skönt.

/Maria

Tre dagar kvar till helg

Just nu är det två saker som dominerar min tid.
Jobbjobb och hästjobb.
Jobbjobbet ger just nu bara klump i magen och inget jag tänker skriva om.
...det ordnar sig säkert.
Hästjobbet däremot är det som löser upp klumpen i magen och gör mig lugn och glad i själen.
För varje greptag av Leos bajs som hamnar i skottkärran så lastar jag samtidigt över det mentala "bajset" som lagrats upp under dagen.
När boxen är ren är jag själv ren och omstartad och redo att hämta in min vän med 100% koncentration på bara honom.

Idag red vi ut i skogen killen och jag.
Vädret var perfekt. Inget regn och inga kryp.
Under sommaren har vi tränat på att kliva på konstiga underlag (presenningar och röda skumgummimadrasser).
Övningar som nu resulterar i att det inte längre är lika läskigt att kliva i vattenpölar.
(Tror jag, det känns rimligt iallafall).
Skönt om han börjar lita mer på mig.

Helgen som kommer ska vi på "träningsläger".
Till en kurskompis som vi tränar Akademisk med som är väldigt duktig i NH och Parelli.
Oj så mycket jag vill lära mig :-)
...och så lastningsträning dit och hem förståss.
Ska bli väldigt roligt att få vara där och Leo kommer få vara med sina kurshästkompisar hela helgen.
Det blir bra, mycket bra.

/Maria

Blä för åska

Idag small det på jobbet.
En ordentlig blixt och PANG, så kom knallen direkt efteråt.
Usch och fy för åska :-(
Som IT-tekniker har man definitivt fog för att hata luftburen elektricitet.
Åskan har i sommar ställt till nog med elände...

Bortsett från åskan har det tokvräkt ner enorma mängder vatten hela dagen.
När jag tog in min lilla hästapålle hade han sån våt-päls-klåda att han skakade i hela kroppen.
Kastade sig in i boxen och rullade och rullade och rullade tills han såg ut som en mycket nogsamt ströbröad kakform med spån ända in i öronen och var sagolikt nöjd efteråt.
Varpå jag fick ägna resten av kvällen till att få honom torr och spånfri.
Hade tänkt ge mig ut att rida i regnet men hade inte hjärta att tvinga ut han i rusket igen.
Att rida i duggregn är mysigt, men piskande hällregn går bort.

Har nu jobbat 1 vecka och 1 dag sedan semesterns slut och är redan oroväckande less.
:-( Försöker att tänka positivt varje morgon när klockan ringer men det går bara inte.
Hoppas det vänder snart, det är viktigt att trivas på jobbet...

Nåväl, nu är det sängdags.
Skolstart innebär mycket jobb för en Helpdesk.

/Maria

Leo min Leo

När jag var barn lärde jag mig tidigt att tycka om de stora djuren.
Detta foto föreställer lilla jag, 3-4 år gammal, sittandes på en knubbig ponny på Nuntorp i Brålanda.


Jag minns tydligt denna min första ridtur. Den ilande känslan i magen av att bäras av ett så stort djur.
(Ja, jag ser att det saknas hjälm på huvudet men det här var i slutet av 70-talet när säkerhet var överskattat och det även saknades bälte i baksätet på bilarna)

När jag var sju år startades en ridskola i samhället där jag är född och sedan den dag jag satte min fot i stallet var det under många år bara en sak jag hade i huvudet.
Hästar, hästar, hästar och åter hästar.
Oavsett väder och vind traskade jag till stallet så ofta jag kunde.
Ridlektionerna var förvisso höjdpunkten, men det var bara en timme i veckan av alla de otaliga timmars ideelt barnarbete jag måste ha lagt ner.

Men intresset falnade och utan att jag minns varför så slutade jag tvärt med allt vad hästar hette.

Men så - i en annan tid, ett annat liv och en helt annan del av landet - började det klia i hästnerverna igen.
Min käre sambo, den mest lyhörda människa jag känner, såg till att jag anmälde mig till en av kommunens ridskolor och ja... så satte karusellen i gång igen.

Ett år stod jag ut.
Och det var då jag insåg... anledningen till att jag slutade, då för 18 år sedan.
Det var inte det hårda arbetet, ridningen och definitivt inte hästarna som fick mig att bara tvärt lägga av. Däremot kan jag tänka mig att det var just klimatet i ridhuset som jag inte trivdes med. Tonårstjejer i allmänhet, och hästtjejer i synnerhet, kan vara ganska jävliga mot varandra.
Jag var fullständigt ointresserad av den pryl- och märkesklädeshysteri som rådde och ja, jag passade väl helt enkelt inte in längre.
Detta var lyckligtvis inget problem nu som vuxen, men det var ändå mycket som inte kändes bra. Hästarna var stressade och ofta irriterade och oroväckande många hästar hann försvinna till Trappalanda (Hästhimlen) under den korta tid jag hann vara där.

Nåväl, med denna insikt var mitt sinne åter öppet och intresset för hästar var starkare än någonsin. Några turer fram och tillbaka med olika alternativ dök upp och plötsligt, som en skänk från ovan, fick jag träffa Inger och hennes varmblod Leo.
Det sa klick direkt.

I ganska precis ett år har jag haft förmånen att få lära känna och tillbringa mycket tid ihop med min nya vän. Jag har fått lära mig grunderna i den akademiska ridkonsten, NH och massor om hästskötsel.
Drömmen om en egen häst, som jag dagligen hade i mina tankar som barn, har långsamt förvandlats till en fullt realistisk tanke.

Så igår blev det klart.
Igår skrev vi under kontraktet och från och med nu är jag fodervärd åt Leo i ett års tid.
En hissnade känsla av skräckblandad förtjusning.
Det är ingen dans på rosor att ha häst.
Mycket tid, hårt arbete, oro, frustration, tålamod och ohemult mycket pengar kommer att krävas, inte bara av mig utan även av min ständigt stöttande och underbare sambo.

Men man lever bara en gång och just nu känns det bra, så fantastiskt bra...



/Maria

Slut semester

Japp, då var den här då.
Sista dagen på semestern.

Jag vet att känslan just nu borde vara grav ångest och vånda inför den kommande arbetsdagen.
Sorg över att semestern är slut och att det är nästan ett helt år kvar till nästa.
Nedstämdhet över mörkret som sänker sig över oss allt tidigare på kvällarna...

Men... NÄE!
Den här semestern har varit en av de bästa jag haft, både vädermässigt och innehållsmässigt.
Visst hade jag kunnat tänka mig ännu mer ledighet - ett år till eller så.
Men nu är det som det är och efter 4 veckors laddande av batterierna så känns det faktiskt helt okej att traska till jobbet i morgon.
Veckans hästsköteri har dessutom tvingat in mig i hyfsat rätt dygnsrytm så det ska nog inte bli så tungt att gå upp i morgon som det brukar vara efter långledighet.

Även för Leo är semestern slut.
I går fick han flytta tillbaka till sitt ordinarie stall igen.
Betesmässigt var det en höjdare för honom eftersom det växt och frodats (klöver!!) i hans hage hela sommaren som nu är full med gogräs, så han verkar inte så ledsen över det.

Men jag saknar sommarstallet redan.
Lugnet, naturen och ridvägarna... suck.
Sätter in lite bilder som Sara tog i somras när hon var här på besök, för att visa hur trevligt vi haft i sommarstallet.

---> Sommarbajsterapi.

---> Vattenpåfyllning a la gammalt hederligt manér.

---> Leo - Alltid längst ner i hagen...

---> ...men följde ändå med snällt upp till stallet.

---> Hästapållen i stallet.

---> Hovkratsning.

---> Putsa, putsa, putsa...

---> ...och så lite ridning.

---> På promenad till sandtaget. Bra träning att gå upp och ner i sand och gott gräs efteråt.

Nu är det sängdags... i morgon jobb, som sagt.

/Maria

Borta bra men hemma... häst.

I söndags kom vi hem.
Efter att ha tillbringat ett par dagar i Eskilstuna och Stureby ihop med Sophie, Dennis, Linus och Tove packade vi in vår lilla kissekatt i buren och åkte de resterande 80 milen hem.
Stackars kisse var uttråkad och jamade alltsomoftast hela vägen hem.
Lyckligtvis sov hon bort en del av tiden så att det blev tyst iallafall några gånger.
Men jag säger bara det, kära mullavänner i söder, visst är ni duktiga på att jama, men jämfört med Zelda ligger ni i lä.
MJAU!! (9 timmar i sträck, med bara korta uppehåll...suck)
---> Läskig spindel på broräcket i E-tuna.

Sedan jag kom hem har jag tillbringat mycket tid med min vän hästen.
...och det känns idag kan jag säga.
Ont i varenda muskel som tydligen inte fixar 1.5 veckas vila från stalljobb och ridning.
Börjar förstå att Zeb Machahan gick som han gick.

Idag har vi även hunnit med en tur till Noliamässan i Piteå.
Där fick Håkan äntligen tag i sin efterlängtade hatt... som han suktat efter en längre tid.
Utvald och köpt av ingen mindre än Robinson-Björn himself.
Ni vet, "Schläpp int ut VARANEN"-Björn.

---> En kille som aldrig skulle schläppa ut en varan.

Resten av eftermiddagen spenderade vi i solen på balkongen i ett försök att låtsas att det fortfarande är sommar. Men så fort solen gick i moln försvann även värmen så det är väl bara att inse faktum. Sommaren börjar lida mot sitt slut.

---> Tjej som troligtvis skulle schläppt ut varanen.

---> "Vad fan är en varan".

/Maria

Resesammanfattning

Måndag
Håkan och jag tog en promenad i värmen (32 grader i skuggan) hem till mina föräldrar.
När vi gick tillbaka hade vi fått med oss lite vägtull så att vi kom förbi de ständigt hungriga och allt fetare fågelkräken som vaktar passagen.
Som tur var fick de arga svanarna syn på oss först då brödet nästan var slut och innan de hann upp oss kastade vi den sista limpmackan hel och sprang fort därifrån.
---> Håkan fördelar rättvist mellan de hungriga.

På eftermiddagen tog vi med oss bror och svägerska till Uddevalla. Vi släppte av Gunnar, Lotta, två fiskespön och en låda strömming vid Svenskholmen och for själva ut till Torp.
Där shoppade vi loss på Hööks och njöt av den svala luften i butiken.
Sedan anslöt vi till de fiskande och även Håkan fick prova fiskelyckan en stund... som tyvärr inte gav så mycket. Närmare bestämt - Inget alls.

---> Det blev ingen fisk denna gång.

På kvällen tog vi det lugnt med kubb på kvällskvisten och drack lite pilsner ihop med en kollega till brorsan.

Tisdag
40-årsdag för självaste övermullan.
Detta firades till att börja med att hela gänget åkte upp till Kråkviken. En sjö, oerhört vackert belägen, strax norr om Bengtsfors.
Bortsett från att vi hade Sveriges enda moln hängande över oss så var det väldigt trevligt - med bad, god mat och trevligt sällskap.
Innan hemfärd besökte vi en mycket vacker kyrka - Vårviks kyrka.

---> Vårviks kyrka, vackrast 2002 - men även nu.
---> Udden intill kyrkan.

På kvällen fortsatte vi festen ute på Svenskholmen i Uddevalla där vi åt mat, drack vin, skrattade och såg solen gå ner över vattnet.
En heldag med våra vänner och jag hoppas att Ulf var lika nöjd med dagen som vi.

Onsdag
Vi tog med oss mamma och pappa på en biltur genom pappas barndomstrakter.
Pappa guidade oss på de små vägarna genom den dalsländska landsbygden och det är helt otroligt vad han minns om alla gårdar och människor som bodde i trakterna förr i tiden.
Efter det tog vi en tur upp till fornkullen, stället som var lekplats för oss när vi var barn.
Det mest perfekta stället att leka burken på.
Vi var även in i museet som jag gått runt i så mycket att jag känner till varenda liten detalj där inne, och det mesta var sig likt.
Fotade gamla hästbetsel som kanske använts vid akademisk ridning på den tiden det begav sig.
---> Stångbett från förr.

Eftermiddagen tillbringade vi hemma hos broder och Lotta på den soliga uteplatsen.
Spelade kubb och när solen gick ner blev det poker och Alfapet.

Torsdag
Idag tog vi med oss Ulf och Sofia ut på Orust, närmare bestämt Mollösund.
Märkligt nog har jag aldrig tidigare varit på Orust och slogs med häpnad över hur vackert det är där ute.
Små kustbyar blandat med landsbygd och skog.
I Mollösund låg vi på klipporna och åt kräftbaguetter och solade och det blev faktiskt även ett bad i havet.
---> Hamnen i Mollösund.
---> Vy från klippan i Mollösund där vi låg.
---> Uppmuntrande budskap vid kyrkogården.

När vi kom hem fick vi tacos till middag.
Lottas tacos är inte som vanlig tacos.
Lottas tacos är världens godaste.

I morgon åker vi norrut igen, eller nordväst, till Eskilstuna.
Det blev inte så många dagar här nere denna gång, men det känns ändå som vi hunnit med en hel del.
Som vanligt har det varit jättekul att få träffa familj och vänner. Alla hann vi inte träffa denna gång, men vi kommer tillbaka och vem vet - kanske någon är sugen på att komma upp till oss och hälsa på.
Det finns många fina ställen i Skellefteå som jag längtar efter att få visa er.
Om inte annat så kan vi slå ihjäl myten om att det kryllar av pingviner, isbjörnar och mygg stora som älgkalvar i Norrland. ;-)

Kram!
/Maria

Framme!

Nu är vi här igen... i Färgelanda.
Vår färd neröver påbörjades i går, till Eskilstuna, där vi sov hos Sophie och Dennis.
Resan ner gick bra och båda katterna höll sig lugna i bilen.
Vår katt som aldrig åkt bil längre än 20 minuter var förstås lite småpipig till att börja med, men hennes syrra som numera är en berest katt hade en lugnande inverkan, så snart kom hon till ro.
--->Morgonpromenad i Eskilstuna

Dagens tropiska värme klarade vi oss undan i en AC-kyld bil.
Skönt att man äntligen denna sommar får lov att klaga på värmen. :-)

Kvällen har vi spenderat ihop med Gunnar och Lotta och när det blev lite svalare tog vi en promenad för att försöka hitta en fiskeplats åt Gunnar.
Tyvärr hittade vi inte den stig han letade efter och efter att ha brötat oss igenom kohagar och snåriga skogar så gav vi upp och gick hem.
Ingen fiskeplats denna gång men en trevlig promenad vart det iallafall.

/Maria

I morgon bär det av söderut

Ett par ganska härliga dagar har vi haft här i Skellefteå.
I går åkte vi till badplatsen med det oerhört lämpliga namnet Sjöbotten, bara för att bekräfta vår avsky mot sandstränder.
Det är verkligen inte skoj att ligga på sandstrand, oavsett hur exotiskt det låter i teorin så är det i praktiken mycket jobbigt att få sand i varenda liten pinal man har med sig såsom handuken, boken, radion och kaffekoppen.
---> Fin strand... men sand
Så idag blev det istället vårt favoritställe, Falkträsket.
Gräsunderlag är mjukt att ligga på och varken dammar eller smutsar ner.

I morgon far vi söderut.
Till att börja med mellanlandar vi i Eskilstuna, hos Sophie och Dennis.
Lämnar av vår lilla lurvtass till katt och åker sedan vidare mot mina hemtrakter.

Ska bli trevligt och jag hoppas att det fina vädret håller i sig.

/Maria