Ett mail

Min sambo nämnde i förbigående att han fått ett mail idag, från en kille som jag inte visste att han kände. Vilket det efter ett tag visade sig att han heller inte gjorde.
Men han, mailaren, går på Friskis & Svettis och nästa vecka var det dags för Pizzajympa.
Det var detta mailet handlade om.
Träna...och sedan gå ut och äta pizza.

Och förra månaden, på fettisdagen, var det Semmeljympa.
Joråsåatte... alla killar hade med sig varsin semla, någon kokade kaffe och så fikades det efter passet.
De gör så, med jämna mellanrum. De jympande karlarna.
Snackar ihop sig i omklädningsrummen om olika event för att stärka gemenskapen i den förhållandevis lilla gruppen av män som valt att hålla sig i form på Friskis & Svettis.
Ibland har de så gemytligt att man får knacka på omklädningsrumsdörren och be dem komma ut eftersom träningen ska till och starta.

Vad gör då vi kvinnor.
Vi starka feminister som ska stå upp för varandra och tillsammans jobba stenhårt för en mer jämställd värld.
Jo, det kan jag tala om för er, alla ni som inte är av det kön att ni får komma innanför dörrarna till kvinnornas omklädningsrum.
Jag gjorde en grundligare observation innan dagens träning.
Kvinnorna som väntar på att få komma in på sin fettbrännartimme grupperar sig två och två och pratar högt (för att överrösta allt kackel) om dagen som varit. Det är inte ovanligt att man hör en snyggt inbäddad förolämpning om väninnans nya frisyr eller glasögon.
"Åååååh, du har klippt dig sådär, det skulle jag aaaaldrig våga".
Resten, de som inte har någon att gruppera sig med, står med armarna i kors och trycker längs väggarna.
Man kan riktigt se hur de tänker "HAH, nog fan har hon där gått upp i vikt sedan i höstas, jojo, så går det...bannade fläskfia". Ler för sig själva, tittar ner och drar in magen så gott det går.

Förra veckan var det visst en dag som jag förväntades känna tillhöra mig.
Med risk för att reta upp alla er som tycker att internationella kvinnodagen är något jättebra vill jag bara säga att jag brydde mig föga.
Om det även förväntas av mig att jag ska gå omkring och hata män och känna mig förtryckt 364 dagar om året och endast denna dag få sträcka på ryggen och känna att det är MIN dag så har jag kanske retat upp ännu fler.
Om det dessutom förväntades att jag skulle gå ut på Stadshusets innergård och skrika mitt namn och även skriva mitt namn i luften med rumpan, I SKRIVSTIL, så förlåt, det är inte min grej.

Jag är oerhört mycket för jämställdhet, lika lön för lika arbete och alla människors rätt, oavsett kön. Män är absolut inte bättre än kvinnor, men faktum är att vi faktiskt har en hel del att lära om hur vi behandlar varandra.
Kvinnoförtrycket som råder kommer minst lika mycket från oss själva som från männen.

Så, den dagen jag får ett mail, eller för den delen - skickar ett själv, till en halvbekant träningskollega, att efter nästa pass går vi ut allihop och käkar pizza.
DÅ kan vi börja prata jämställdhet.

/Maria