Som väntat blev det en dag med många, väldigt många, samtal.
Och mail, många mail.
Pang, pang, pang och så var dagen slut.
En bra arbetsdag.
Kvällen ägnades därefter åt stallpyssel.
En sorglig stalldag.
Leos boxgranne ska lämna denna världen i morgon bitti, likaså en annan häst som anlände på kvällen för att tillbringa sin sista natt i samma stall.
Jag har alldeles för lätt för att bli fäst vid djur, inte alltid, men med de där som man direkt känner att man får kontakt med och älskar vid första ögonkastet.
Så var det med detta varmblod som jag träffade för första gången idag.
Jag har alltså känt honom i totalt 2 timmar och jag grät när jag lämnade honom.
Hur knäpp får man bli?
Han var så fin så fin och i morgon finns han inte mer.
Jag tackar Gud för att jag inte lyckades förverkliga min barndomsdröm att bli veterinär.
Egentligen borde jag inte ha med djur att göra överhuvudtaget eftersom jag blir så sanslöst känslomässigt engagerad.
Snyft!
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar