Har varit dassig i några dagar.
Dassigheten har inte bestått i hög feber och nära-döden-upplevelser.
Nej, jag har bara varit småförkyld och småfebrig, men groteskt...TRÖTT!
När många i min omgivning under hela hösten/vintern klagat på att de mer eller mindre varje dag varit trötta har jag själv, med viss förvåning, kunnat konstatera att jag känt mig oerhört pigg och utvilad.
Men då visste jag inte att all hösttrötthet skulle komma ikapp som en fet käftsmäll och koncentreras på tre dagar.
Så, helgen som var har jag sovit, sovit, sovit, lagt mig tidigt, haft sovmorgon och sovit middag.
Skönt.
Nu är jag på banan igen och jag slapp iallafall den hosta som Håkan haft i två veckor.
Inte bara tröttheten kom i komprimerad form denna helg utan även vinterns snöranson.
3 feta decimeter landade i Skellefteå med ett brak någongång natten mellan lördag och söndag.
Så nu är det vinter på riktigt och snöhögarna i gathörnen är lika stora som sikten är svår.
Men det gör inget, för i Skellefteå behöver man inte se vad som väntar i en korsning.
Högerregeln gäller, vilket innebär att man inte överhuvudtaget behöver titta åt annat håll än höger.
Undantaget stans officiella och framförallt inofficiella huvudleder. Och har man inte vett på att plugga in dessa inofficiella huvudleder, får man räkna med lite plåtskador om väglaget inte tillåter kraftiga inbromsningar, så är det bara.
Men efter 3 år i denna stad kan jag med förskräckelse erkänna att jag numera kör bil som en infödd Skelleftebo.
Låt oss kalla det självbevarelsedrift.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar