"Våga droga, tufft å vara full"

Är som bekant nere i mina hemtraktrakter, boende hos min bror och svägerska.
Gårdagens resa flöt på bra så när som att jag missade ett tåg mellan Göteborg och Uddevalla och fick vänta 40 minuter extra, ett lagomt stort missöde man definitivt kan leva med.
Färdsättet de 115 milen mellan min nuvarande bostadsort och min hemort avklarades med bil, flyg, flyg, buss, tåg, buss och en kort promenad.
Hann även med en trevlig middag på Butlers med Sofia och Ulf.
Kvalitetstid med viktiga vänner i mitt liv.

Dagen har jag spenderat ihop med farsgubben hemmavid, jättetrevligt. Mamma kom hem från jobbet och vi tog en promenad med hunden på vägar i samhället jag inte gått sedan jag var barn.
Min ömma moder var sedan snäll och följde mig till bussen som gick mot Uddevalla och en helkväll med Ulf.

Där fick jag beskåda Ulfs nya superfina lägenhet, äta thaimat och dricka lite rödvin. Vi avslutade med att gå en promenad på den omtalade strandpromenaden som med råge uppfyllde mina förväntningar.
Äntigen har Uddevalla hittat ett sätt att lyfta fram och göra något positivt av stadens närhet till havet.

So far so good och jag var mycket nöjd med dagen och fick sällskap till busshållsplatsen för att återigen frakta mig kollektivt.
Redan när jag klev på bussen började jag ana oråd.
Eller "bussen" är kanske inte rätt benämning denna kväll.
Snarare boskapsvagn.

Valborg är ju tyvärr den helg som kännetecknas av ungdomsfylla, och denna buss som befolkades av ett gäng reptilhjärnor som skulle till diverse fester ute i Dalslands innersta tassemarker, var inte undantagen denna företeelse.
Det varvades friskt med allehanda primalskrik och fraser som:
- "Våga droga tufft å vara full"
- "Alla vi som ska till logen klappar nu"
- "Vi ska till Dalsland, ÖÖÖUÖÖUÖÖÖÖU!"
Det kändes ändå som om läget var under kontroll, tills busschauffören sprang ut för att uträtta ett ärende och kreaturen baktill började skandera "KAPA BUSSEN, KAPA BUSSEN" och ledardjuret sprang fram och tog bussnycklarna som chauffören så lämpligt lämnat kvar.
Han hade dock inte supit bort alla cellerna så de återlämnades strax innan avfärd.

Halvvägs hem skreks det, inte speciellt fövånande, "PISSEPAUS" och döm om min förvåning om de inte fick som de ville.
Som kossor på lösdrift radade de upp sig och vattnade vägkanten med sin alkoholutspädda urin och fnittriga flickor sprang i kort kjol och höglackat lite för långt in i skogen för att uträtta sina behov.
Det blev en mycket irriterande väntan för en gam'kärring som jag och hade jag haft en tid att passa hade chauffören fått sig en utskällning för han tillät detta spektakel på en bussfärd som redan var 15 minuter försenad pga. allt tjoller.

Men nu hade jag ingen tid att passa och irritationen byttes ut mot melankoli och oro för min hembygds framtid som vilar på dessa ungdomars axlar.

...och det faktum att jag börjar bli så gammal att jag överhuvudtaget bryr mig.

Nu är det nattinatti. I morgon blir en stillsam dag.
Kram!
/Maria