Jag är bekymrad

Det började i går kväll då han kom hem efter att ha jobbat över. Pga. hockeyresultatet hade jag förberett mig på att få pyssla om en nedslagen, gråtfärdig och krossad sambo.
Vad som däremot kom in genom dörren var en oroväckande positiv människa, lite småskuttande kvittrade han i hallen att "Ja, men nu blir det ju fler spännande matcher och det är ju såååå kul, jajjamensan, jodå, jodå, mycket trevligt, trevligt, inte alls kört ännu, nejdå, nejdå".
Förskräckt backade jag undan och insåg med viss tveksamhet att han till synes tagit förlusten ganska bra.

Natten gick och då jag vaknade vid 8-tiden var jag ensam i sängen. Håkan hade varit uppe sedan 06:40... och sett skidor. Inte alls likt min morgontrötta sambo.
Nåväl, morgonen fortlöpte som lördagsmorgnar brukar, med Norranläsning i sängen.
Efter att ha läst en annons i tidningen tänkte jag högt: "Man kanske skulle skola om sig".
"Jaha", sa Håkan, "Till vaddå?"
"Polis, de har en infomationsdag nästa vecka och jag kanske skulle ta och skola om mig till Polis".
Håkan tar då på sig sin mest peppande och uppmuntrande röst och säger:
"Jaa, men det är ju en jättebra idé".
"Tänk så roligt, när det ringer oroliga människor och säger att det börjat lukta illa utanför grannens lägenhetsdörr och du får gå in och skrapa upp likdelar som legat i 4 veckor och börjat fastna i parketten."
"Det blir ju verkligen jättebra. Eller för att inte tala om då du kan stå på torget och mota bort ungdomar som kastar gatsten på dig och kallar dig jävla polishora. Men Maria det är ju verkligen ett jättebra jobb för dig".
Jag teg och läste vidare och inget mer sades om det, min barndomsdröm om att bli polis var om möjligt ännu mer stendöd än vad den redan var.

Vi åt frukost och for ut på stan, närmare bestämt till butiken som vi väldigt sällan besöker, ÖverskottsBolaget.
Håkan hann bara komma innanför dörren så satte han igång igen. Hornen växte ut och han kastade ur sig spydiga kommentarer om det mesta. Rev ner saker ur bingarna och vägrade lyfta upp det och svor sedan en lång ramsa (som inte passar sig i text) över några monteringsbara hjul som han under sin tid som pengainskramlande innebandytränare en gång i tiden varit med och inventerat.
Vi tog oss ut ur butiken för egen hand, innan vi blev utkastade.

Väl hemma försökte jag muntra upp mig själv med att möblera om, Håkan sa "Absolut inte!" till hur jag än ställde soffan men efter den här förmiddagen var i och för sig inte annat att vänta.

Vi åt middag, satte oss i soffan och Anna ringde. För att tala om att de tyvärr inte kom till oss i kväll men att vi gärna fick komma dit. Återigen växte killhornen ut och Håkan började kasta ur sig saker som "Lata jävlar" och "Att det ska vara så förbannat svårt".
Inte ens då jag förklarade för honom att vår vän i andra sidan luren fick ont i magen av att han blev arg hjälpte, han bara flinade rått.

Schlagerfestivalen startade och Maria ville ringa och rösta på Nanne. "Javisst", säger Håkan, "Gör det så ringer jag och röstar på Uggla".
För er som inte såg spektaklet kan jag meddela att om man röstade på både Nanne och Uggla behövde man inte rösta alls eftersom valet stod mellan enbart dessa två.
Luuk hade dessutom förklarat att visst kunde man rösta på båda men att detta inte var särskilt begåvat.

I skrivandets stund har jag fullt schå med att besinna mig då han sitter och sparkar mig oavbrutet på låret och samtidigt skriker "Föör Kuuung och Fosterlaaaaand".

Suck!

Min snälla Håkan har förvandlats till något oigenkännbart.
Jag har listat ut vad det beror på och snälla, snälla hockeylag. Skellefteå AIK, om ni har något hjärta alls att visa, så lova mig att vinna kvalserien.
Annars vet jag inte vad jag gör...

/Maria