Svårt är att leva, svårt är att dö, svårt är att köra hö i meterdjup snö

Marken är vit av snö.
Jag har bett om snö, jag vill ha snö, så därför ska jag inte klaga.
Snön lyser upp och när det som idag dessutom är fullmåne var skillnaden enorm mot den mörka oktoberhösten.
Men... vissa nackdelar med snö finns.

Idag skulle jag vara duktig och köra ut redigt med hö till Leos höbinge.
Herr Häst var nämligen sur och grinig när jag kom idag eftersom det var mitt, och enbart mitt, fel att han knuffat in allt hö till mitten så att han inte kom åt det och således var hungrig som en varg då jag kom.
Därför tänkte jag alltså fylla på ordentligt med mat innan jag for för kvällen.

Den stora jättehökärran lastades knöfull. Och eftersom jag dessutom ville frisera till den osymetriska rundbalen (pedantisk som man är) så att den blev jämn runt om blev den fullare än vad som var riktigt nödvändigt.
Jag baxnade av kärrans tyngd när jag lyfte och började köra över det släta betonggolvet.
Att jag inte redan då insåg att det skulle medföra vissa svårigheter att få kärran genom 3 dm snö får mig att kraftigt betvivla min intelligens.

Hur som haver, detta insåg jag först efter att ha rullar ner kärran nedför den oskottade backen.
För att dra till med ett gäng kloka ordspråk så; Den late förtar sig hellre än att gå två gånger, skam den som ger sig och har man satt fan i båten får man ro honom i land.
För att inte tala om att liten jävla snöhög välter ofta stort lass!!
Vilket givetvis skedde...

Badandes i svett, med kärran balanserandes mot ena knäet i ett försök att halvliggandes skotta upp allt hö igen kom ett och annat ord ur min mun som inte är lämpat för vare sig människo- eller hästöron.
Men lasset fylldes på nytt och med mera kraft och ännu mera sats halvsprang/gled/kasade/vinglade jag runt i halkan med en hökärra som skulle kunna utfodra en hel ridskola. Upp på vägen och ner till hagen (ner gick det förbannat fort) och in i den om möjligt ännu mindre skottade hästhagen.

Vid det här laget hade jag en puls på 273, svetten rann försmädligt över hela kroppen, mössan hade åkt ner för ögonen och i tjurigt ursinne sprang jag som en galning sista sträckan för att inte köra fast ännu en gång.
Hade någon sett mig vid det här laget hade de förmodligen ringt människor i vita rockar och hämtat tröja med långa ärmar.
Höbingen fylldes till max och jag har nu blivit den erfarenheten rikare att man inte kan dra tunga överlastade kärror i djup snö.
Något som så här i efterhand nästan känns som en självklarhet.

Jag grämer mig ibland över att jag inte längre hinner träna så mycket som tidigare.
Men efter kvällens stalljobb inser jag att det finns inga träningspass i världen som mäter sig med hästsköteri!

/Maria