Ledarskapskamp

Det var dags för julfest igår.
Trevligt och välarrangerat in i minsta detalj, men idén att stanna kvar tills lamporna släcktes och att karaokesnubben gäspande packade ihop sina grejer verkade betydligt mer begåvad igår än i morse.
Återigen fick jag med tung skalle pallra mig iväg till stallets arbete med insikten att bönder måste vara ett mycket nyktert släkte.
Allt gick lite långsammare men efter att ha jobbat tungt i ett par timmar med skitkärror och vattenhinkar hade ångest och gammal fylla transpirerats ut och jag började sakta men säkert komma tillbaka till livet.

Dagens slitgöra visade sig dock ännu inte vara över.
Mitt ledarskap över Leo har blivit betydligt mer befäst under de här månaderna som jag haft förmånen att tillbringa ganska mycket tid tillsammans med honom. Leo är en ganska "enkel" häst i det avseendet att han inte trivs med att bestämma själv och så länge jag bevisar mig som värdig ledare så är han nöjd med det. Visst testar han mig ibland, men det ska han göra. Han är ju häst.

MEN... jag är inte ensam ledare över Leo.
Det finns någon som tillbringar betydligt mer tid tillsammans med honom.
Hon är stark, bestämd och pratar hästspråk flytande.
Att mäta sig med ett 18 år gammalt halvblodssto som är ruggigt mentalt stark är ingen enkel uppgift och idag hade vi en ordentlig kamp.

Det började med att jag i all välmening skulle ta in Leo för att rykta upp honom lite. Det tyckte inte alls Trixi att jag skulle göra. "Leo är min häst" sa hon och drev iväg honom längst bort i hagen. Jag plumsade efter dem och hämtade båda två, de sprang tillbaka till hagöppningen, inväntade att jag skulle plumsa i den meterdjupa snön tillbaka för att då jag var framme återigen springa i full karriär längst bort.
Så höll det på ett tag... och jag kunde riktigt höra hur Trixi skrattande sa till Leo. "Haha, se nu vad rolig din människa ser ut när hon försöker ta sig fram genom den djupa snön med sina korta små ben".
En sak har jag lärt mig under den senaste tiden tillsammans med dessa djur och det är att uppstår en sådan här situation så finns det inget som heter "Ge upp". Oavsett hur tungt det känns och hur ont om tid man har så måste man fullfölja det man påbörjat. Annars går man ur striden som en förlorare med en garanti att nästa dust kommer att vara dubbelt så jobbig och ta dubbelt så lång tid.

Som tur var kom återigen min mentor och stallhyresvärd Gun-Britt till undsättning och talade om för mig hur jag skulle hantera situationen.
Fokus på Trixi.
Sagt och gjort, istället för att försöka driva Leo riktade jag all energi mot henne istället.
Hon blev upprörd och käftade emot och det faktum att hon inte bara är stor och makalöst mentalt stark utan även blind på ett öga gav mig verkligen något att fundera på.
När Leo kommer i full karriär mot mig räcker det att jag sträcker på mig för att han ska stanna och inte springa över mig. Om Trixi kommer mot mig och jag står i hennes blinda vinkel kommer hon kanske att ramma mig även om det inte är hennes avsikt. Det räcker inte att jag syns för henne, jag måste även höras.

Till slut hade jag ändå lyckats driva in henne i ett hörn och stod så mellan henne och Leo. Leo som tyckte att situationen mellan hans ledare var en smula förvirrande höll på att barnsla sig enormt genom att hoppa runt och rulla sig som en tok. Men, eftersom han är den han är så höll han sig på behörigt avstånd med sina sprattlande hovar.
Trixi och jag stod stilla och mätte varandra en stund tills Gun-Britt sa åt mig att det var dags att flytta hennes bakdel.
En stund senare var kampen över och hon lät mig ta in hennes häst... för den här gången.
Jag tror inte att jag vann, det kändes inte så, men hon gav med sig och accepterade det för stunden.

Har insett att jag står inför en ny utmaning vad gäller hästkommunikation och det ska bli intressant att få Trixi att förstå att även om hon bestämmer över Leo så är hon inte ensam om det. Som tur är har vi en inhängnad ridplan att träna på, att utöva sånt här i en stor hage med djup snö är inte att föredra. Det gör mig långsam och trött och ska jag kunna vinna den här kampen måste jag ha bra underlag under fötterna, hjälm på huvudet och definitivt inte vara bakfull. ;-D

I kväll ska vi på middag hos våra vänner Magnus ooch Carina. Det ska bli både gott och trevligt.
Men jag måste kanske taktiksova en stund. Just nu är jag MYCKET trött.

/Maria