Jag heter Zelda, och jag är en trattkantarell

Något fattas mig.
Njure, tarmar, magsäck eller annat, vad vet jag.
Vad det än är, så är det borta - utbytt, mot en fånig plasttratt!!

Något hände i fredags.
Matte tog fram åklådan, den där man ska sitta i när man åker mellan hemma och systers hemma. Den här gången var det dock två åklådor, en till mig och en till Syrran.
Skönt tänkte jag, att slippa trängas med sin tjocka syster.
Däremot for vi inte till syster som jag först trodde utan till det där vidriga stället, där det luktar djurångest och där en elak tant sticker vassa saker i nackskinnet och klämmer på magen.

Mycket mer än så minns jag inte. Jag sov och när jag vaknade satt den där tratten där, jag var yr, jag hade ont och jag var fruktansvärt arg.
Dessutom fick jag inte komma ut ur åklådan när jag kommit hem, trots att vi var framme.
En katt som var skrämmande lik mig själv satt i åklådan bredvid och av någon anledning som jag inte minns, fick jag för mig att det var den kattens fel att jag mådde skit.
Så, några timmar senare då matte behagade släppa ut mig ville jag inget hellre än att ödsla mina sista krafter på att stryka upp den.
Matte höll dock emot och kattfan försvann.
Så här i efterhand har jag lite ångest.
Något säger mig att den där andra katten faktiskt var min egen syster, eller var det kanske jag själv...jag vet inte, jag mådde ju så illa.

Resten av helgen har varit konstig. Jag har varit fruktansvärt trött och sovit i mattes knä mest hela tiden.
Det gör förvisso ont i magen men att få 110% uppmärksamhet av husse och matte känns ändå skönt.
Jag får äta direkt ur hand, de lyfter upp vattenskålen så att jag kan dricka (trattfan är ju i vägen) och när jag fastnar i dörrar och väggar är de där och hjälper mig loss.
De har bäddat i en fåtölj åt mig bredvid mattes huvudända av sängen så att jag kan ligga nära och få kli på kroppen där jag inte längre kommer åt.
Matte har t.o.m tvättat mig med ljummen trasa (trattfan är ju i vägen) och låtit mig äta bara gelén i kattmatsburken. Lyxigt värre.
I dag har de dock inte varit lika hjälpsamma. "Tratt-träning" kallas det. Antar att de lämnar mig i morgon som de brukar på dagarna och då måste jag kunna klara av att gå med den själv.
Men jag tror jag skiter i det.
I morgon tänker jag inte göra många knop, jag tänker ligga där jag ligger och vänta tills de kommer hem och passar upp på mig.

Så, nu ska jag tvätta.
Jag är faktiskt katt, med ett instinktivt behov av att tvätta, och då tvättar jag det jag kommer åt, för närvarande en ful plasttratt.

/Zelda

Intet ont anande kattsyskon

Jag har ångest!
Djup, innerlig, etisk ångest.
I morgon är det dags. Katten ska kastreras.
Eller katterna, vi tänkte att det är lika bra att låta systrarna få genomlida eländet tillsammans.

Den bistra tanken snurrar oavbrutet i mitt huvud.
VAD ger mig rätten att beröva en annan individ förmågan att få barn?
Samvetskvalen fanns även då vi kastrerade Lilleman för många år sedan och han har troligtvis inte förlåtit mig ännu.
Han straffade dock sin matte med att bli rekordeligt fet.

Nu är det honkatter som ska kastreras och ingreppet är större vilket oroar mig.
Men, jag tröstar mig med att risken för livmoderscancer är skithög om man inte gör det och skulle hon få cancer skulle jag aldrig förlåta mig själv.
Detsamma om jag tvingades slå ihjäl hennes barn för att ingen velat ta hand om dem.

Nej, det här blir nog bra.
De kommer dock att vara mycket arga på mig åtminstone 10 dagar framöver då de tvingas ha en löjlig tratt på huvudet.

Förlåt katterna.
:-(

/Maria

B12

Ibland blir man lite lagom less på sjukvården.
Mer än en gång har man förstått, både av egen erfaranhet och andras, att man måste vara frisk för att vara sjuk.

För 6 år sedan sökte jag, för vilken gång i ordningen vet jag inte, till vårdcentralen för mina magproblem. Hade turen att träffa en stafettläkare som ville ta en massa prover. Listan var lång, provrören blev många och ett par veckor senare fick jag ett brev hem att jag skulle infinna mig och hämta ut ett recept på B12-sprutor som snarast skulle börja injiceras.
Varför hade jag då B12-brist?
Ja, först trodde de att jag hade någon tarmsjukdom, vilket resulterade i remisser till en mängd mindre trevliga undersökningar som inte visade något fel.
Under ett halvår gick jag till sköterskan som stack mig i rumpan, receptet tog slut och mitt värde steg till normal höjd.

Men sen då...?
Ingen läkare kontaktade mig och talade om hur eller om jag skulle behandlas för bristen även i framtiden.
Stafettläkaren som remitterade mig var sedan länge förflyttad till annan ort.
Magen har givetvis fortsatt att krångla och självbevarelsedrift som jag har så har jag med jämna mellanrum uppsökt läkare på eget initiativ och bett dem testa just B12.
Inte för att jag känt av någon brist, men eftersom jag läst att de som har tarmar som inte klarar av att ta upp B12 oftast får medicineras resten av livet.
Varenda läkare jag träffat har gnölat och tyckt att det varit onödigt (provtagning måste vara fruktansvärt dyrt) men oftast gett med sig och tagit prov...på homocystein.
Homocysteinvärdet är tydligen något som vid värden utanför gränsen tyder på B12-brist.
Jag har då försökt förklara för dem att den gången jag hade brist på B12 var homocysteinvärdet normalt men de har bara fnyst och troligtvis tyckt att jag som lekman inte ska lägga mig i deras metoder. Homocysteinvärdet de kollat har alltid varit normalt.

Nåväl, före jul sökte jag återigen läkare för min trassliga mage och passade som vanligt på att be om ett B12-prov. "Javisst, då testar vi homocystein".
BAAAAH! Jo, visst gör gärna det, men är det MÖJLIGT att även testa bara B12.
"Jovisst, inga problem".
Äntligen en läkare som lyssnade.
En vecka senare fick jag ett brev hem, för låga B12-värden (men normalt homocystein, vilket tydligen är jättejättekonstigt!!) och recept på B12, denna gång för ett år framöver.

Sånt här gör mig så innerligt trött.
Vad hade hänt om jag inte själv tjatat till mig denna provtagning?
Det tar tid innan kroppen urlakas på B12, men följderna av det låter inte så roliga.
Så här står det på en läkarsida jag hittade:
"Behandlar man bristen och täcker vitaminbehovet blir blodvärdet normalt och eventuell påverkan på nervsystemet går tillbaka. Vid sent insatt behandling, finns en risk för bestående skador på nervsystemet."

Hösten som gick har varit jobbig och när man läser symptomen för brist på B12 så känner jag mig ganska träffad. Man tappar mer hår än vanligt, man känner sig frusen, yr och man får hjärtklappning vid ansträngning (läs mina tidigare inlägg om min onormalt höga puls vid träning). Dessutom kan magen komma i obalans (!) och man blir trött, håglös och nedstämd.
Haha, läste t.o.m på en sida att "Förr hamnade ofta B12 patienter på sinnessjukhus", vilket i sig förklarar en hel del! ;-)

Det är så oerhört viktigt att man besiktigar bilen varje år, men vore det inte lika viktigt att vi även fick besiktiga våra kroppar lite då och då.

/Maria

Fiskplågaren

Det har ju nämnts i ett tidigare inlägg av Maria, när hon räknade upp valda delar av mitt hittillsvarande liv, att jag roat mig med ge simpor en långsam och kvalfylld död.
Det är väl på sin plats att jag ger min version av hur det hela gick till.

Detta hände sig på den tid när jag var en liten gosse, vilket förhoppningsvis gör att blodbadet är preskriberat. Hemma på gården i Åfors fanns det ju inte så vansinnigt mycket prylar att leka och roa sig med. Eller mycket prylar fanns det väl iofs, men inte så mycket leksaker. Mamma och pappa vältrade sig inte i pengar om man säger så, det lilla jordbruket gav väl så pass att vi redde oss, men nå't överflöd var det inte att tala om.
Alltså fick man roa sig med det som fanns och sån't som man knåpade ihop själv. Mina barn har säkert hört mer än en gång att man fick peta ihop sina leksaksdjur av tallkottar och tändstickor och så vidare.

Vad som var bra var att det rann en å ett stenkast från huset. Och i den fanns det fisk. Både stora och små. Sådana kunde man alltid ha kul med. Förutom att fiska på "vanligt" sätt kunde man fånga en hel drös åt gången av spiggar, nättingar och simpor.
Detta gjorde man enklast genom att hämta en hink med det som grisarna inte orkat äta upp, och sänka ner den i ån. Efter att spänt väntat några minuter kunde man se hur småfiskarna började närma sig, simma in i hinken och glatt börja kalasa på skulorna. När man var nöjd med antalet fiskar i hinken drog man helt enkelt upp den ur vattnet och dissektionerna kunde börja.
Spiggen var inte så intressant, nättingen var däremot lite skoj att kolla in, men favoriten var de småsimpor som fångats. Det är ju en sällsynt ful fisk även i storleken fem centimeter, så den tyckte man sig ha rätt att plåga lite extra. Minns när ni läser detta att jag ännu inte börjat skolan, och min empati för vattendjur var inte speciellt starkt utvecklad.

Alltså togs simporna upp till lekstugan, fram med hammare och nubb, och upp med simporna på väggen, genomborrade i olika kroppsdelar.
Man ville ju se vilken som levde längst.
Usch vilket grymt barn man var...

/ Håkan

Kvinna på gränsen till nervsammanbrott

Ingen bra kväll i kväll.
Håkan jobbar sent till någongång i natt, och en kväll utan Håkan är en dålig kväll.
Blev förvisso hembjuden till en vän och kollega vilket hade varit trevligt.
Men just nu vill inte ens jag umgås med mig själv så jag besparar dem det och stannar istället hemma och umgås med Blamageguden.

Blamageguden, ni vet den där envetna förbannade samvetsrösten som spelar upp alla dumheter man gjort och som piskar in "du är världens dåligaste människa" med hysteriska snärtar i ansiktet.
(Jo, jag vet att det heter "sämsta", men i dag är jag förbanne mig det dåligaste jag vet).

Det börjar med att man ältar en incident som inträffat under dagen. När sedan det är färdigältat plockar man upp en incident dagen före det då man givetvis oxå gjorde något mindre bra.
Sedan är det i gång. Veckor, månader och år av pinsamheter och dumheter passerar revy. Alla människor man sårat under hela sitt liv står med köttyxor och bara väntar på att man ska höra av sig så att de kan få slita en i stycken.
När man ältat runt så här några timmar är man så totalt värdelös så att man går omvägar förbi speglar för att slippa se sig själv i ögonen.

Läste någonstans att man för att må bättre skulle tänka på tre bra saker man gjort under dagen.
Här är tre bra saker:
- Jag har inte krockat med bilen.
- Jag har inte eldat upp grannans brevlåda.
- Jag har inte sparkat någon i ansiktet.
Det är bra, riktigt bra.

Nej, Maria, du borde veta bättre än att lyssna på dig själv dagen efter Driftstoppstorsdag.
Bestämmer härmed att den här dagen inte har funnits...lite sömn kommer göra gott!

/Maria

Maria - Väx upp!

Om jag hade haft barn så hade de aldrig fått spela menlösa löjliga Nintendo-/TV-spel.
Iallafall hade det införts tidsrestriktioner på 30 minuter per dag.
Mer tid ska en människa inte lägga på sånt trams.
Det är fördummande, epilepsiframkallande och tar bara en massa tid som kan användas till betydligt bättre saker.
Trams! Säger jag, TRAMS!

Varför häver jag då ur mig denna enorma ilska över elektroniska spel.
Jo, därför att jag precis avverkat (läs fullständigt slösat bort) så gott som hela kvällen vid det Nintendo DS Lite som Håkan och jag köpte oss i julklapp.
Åtskilliga timmar har jag hoppat på svampar och kastat sköldpaddor...
TILL VILKEN NYTTA DÅ???




Till råga på allt har jag nu en sprängande huvudvärk och om jag sluter ögonen flimrar färgglada figurer runt, runt bakom mina ögonlock.
Så int fan går det att blunda sig ur illamåendet.
BAH!

Vad är det för fel på mig??!
Jag är en kvinna på över trettio år, inte en förväxt sjuåring med all tid i världen?

Nåväl, nu ska jag snart gå och lägga mig.
...ska bara klara EN BANA TILL!!!! :-D Moahahaha!!

/Maria

1957 - Ett speciellt år

1957 var på många sätt ett speciellt år.
Kvitt eller dubbelt hade premiär i svensk tv, T-centralen i Stockholm invigdes, Keso och Kalaspuffar är nyheter som går att köpa i affärerna och hunden Lajka skickas upp i rymden.
Uppgifterna är hämtade från Wikipedia... men där har detta års största händelse av någon anledning inte kommit med.

Den 22 januari 1957 hände något alldeles speciellt.
En liten gosse föddes, en parvel som växte upp på en liten gård i Åfors, några mil norr om Skellefteå. På gården fanns kor, grisar, får och en liten (läs stadig och rejäl) arbetshäst som hette Norma.
Åren har gått och idag fyller den lilla gossen 50 år.
Många historier hade kunnat nämnas i detta inlägg.
Historier om när han
... låste in sin syster på utedasset i Åfors.
... lät sin nyfikenhet stillas över hur länge en uppspikad simpa kan sprattla.
... som 5-åring lärde sig läsa i smyg och fick föräldrarna att häpna då han frågade varför det stod "Vasaloppet" i ett korsord.
... åt frusen blodpudding i lumpen.
... med avsikt bröt sönder sina Vita Blixten mot ett träd för att slippa åka skidor.
... krockade med kyrkmuren i Byske.
... duschade med Ingemar Stenmark.
eller när han dansade med Christer Lindarv.

Men inlägget skulle då bli mycket långt så jag lämnar dessa historier till honom själv att skriva om vid ett annat tillfälle.

Istället berättar jag historien om hur födelsedagen firades i Sundsvall helgen som gick.
Vi åkte ner till Sundsvall i fredags, tillbringade lördagen i sällskap med barnen, åt en god middag på Saffran och avrundade med bowling.
Givetvis lät vi Håkan vinna... man fyller ju bara 50 en gång. ;-)
Och vem vågar vinna över Johansson, Håkan Johansson:

















Grattis Håkan, på födelsedagen.
Du är en underbar människa och jag är den lyckligaste tjejen i världen som får vakna varje morgon vid din sida.
Jag älskar dig!

/Maria

Ont I Magen Måndag

Min mage har fått för sig att göra ont, varenda jäkla måndag.
Som om det inte vore nog med att måndagar bara är måndag.
Bläh!

I morse var jag trött. Faktum är att jag inte ens fick upp ögonen.
Gick kisande på ett öga på toaletten och inte ens efter det gick det att öppna dem.
Hämtade tidningen och lade mig igen, fortfarande i blindo.
Lyckades ställa om väckarklockan på att ringa tio minuter senare, slöt de krampande ögonen helt och stensomnade!
Efter dessa tio minuter extrasömn var det inga problem att öppna ögonen.
Konstigt!
Måste ha vaknat fullständigt ur fas med min kropp.

Nåväl, ett av mina nyårsmål, inte löfte, det går bort, men ett mål jag har är att försöka gå och lägga mig tidigare.
Om man på helgerna får sova utan att bli väckt av klockan och då sover 9-10 timmar så är det ganska enkelt att räkna ut att 5 timmar inte räcker på veckodagarna.
Får se, hittills har jag inte lyckats en enda kväll.

Ett gnälligt inlägg från en gnällig människa en gnällig måndag.

/Maria

Kraften i att välja

Har läst en bok idag, Att växa genom möten av Kay Pollak.
En tunn bok med stor text som avverkades på drygt en timme.
Den beskriver hur man hanterar möten med andra människor.
Att vi själva måste ta ansvar för vad vi tänker och känner för andra och att vi faktiskt har förmågan att påverka våra tankar om andra att bli mer positiva.
Ganska bra bok, ganska lik andra böcker av samma karaktär.

En sak han skriver är:
"Det finns bara två sätt att närma sig en annan människa.
Det ena är utifrån rädsla, Det andra är utifrån kärlek.
Rädsla och kärlek kan aldrig upplevas samtidigt"

När jag läser detta minns jag tillbaka på ett tillfälle i min barndom som jag faktiskt är väldigt stolt över.
Ett tillfälle då jag var sju år och gjorde ett val som troligtvis kom att påverka min uppväxt ganska mycket. Detta vet jag ju inte med säkerhet, men jag tror att vissa val man gör i livet ibland påverkar oss mer än vad vi faktiskt tror.

Jag var som sagt sju år och gick i första klass. I min klass fanns en pojke som var elak, riktigt genomled. Han var inte en sån som mobbades i grupp utan mer den sortens pojke som i sin ensamhet hittade sitt offer bland de svagare i hjorden och gick till direkt angrepp.
Kanske i syfte att skaffa respekt hos sin omgivning för att inte själv bli mobbad, kanske bara för att få uppmärksamhet av andra.
I denna ålder var jag ett mycket blygt barn, ett blygt barn med långt, ljust lockigt hår och en fruktansvärt ful blågul mössa.
Jag var hans tacksamma offer och ägnade mycket tid åt att försöka undvika min plågoande.
Men alltid hittade han mig, drog mig i håret och tog min fula mössa vars resår bara blev allt mer uttänjd av att blötas i vatten och fyllas med snö.

En dag var jag på väg till en kompis "på andra sidan bron".
Samhället jag växte upp i delas av en bro som går över en å och det var alltid ett kritiskt moment då man skulle fram och tillbaka över denna bro och följaktligen en utsatt passage där man inte hade någonstans att ta vägen om man skulle bli attackerad.
Denna dag, när jag gick över bron kom han emot mig, jag hade ingenstans att ta vägen och jag var så rädd så att benen vek sig under mig.
Jag ville bara vända om och springa tillbaka hem, men rädslan paralyserade mig och jag stod stilla och såg honom komma flinande emot mig.

Det var då jag gjorde mitt val.

Någonstansifrån fick jag mod och styrka och jag gjorde något som för den sjuåriga Maria tidigare varit fullständigt otänkbart. Istället för att springa gick jag mot honom. Med bestämda, taniga flickeben traskade jag mot faran, rakt in i något som jag med säkerhet trodde skulle få katastrofala följder.
Han slutade springa och kom med osäkra steg mot mig och undrade säkert varför jag vänt riktning. Vi möttes och min blyghet var som bortblåst. Som ett flitigt Bamseläsande barn behandlade jag honom som Bamse behandlat vargen och till min förvåning fungerade det.
Vargen blev snäll!
Den dagen gick jag inte hem till min kompis på andra sidan bron, jag gick hem till honom.
Han blev en av mina närmaste vänner och sedan den dagen förändrades vi båda två.
Han blev en snällare pojke och jag var mindre blyg.

Jag kunde ha valt att springa...
Hade jag gjort det hade jag sluppit konfrontera faran och klarat mig från hans elakheter den gången. Hade jag valt att springa hade jag kanske sprungit än i dag.

/Maria

Brist på rutin

Ibland slår det mig, tämligen kraftfullt, att jag faktiskt är en sörlänning.
Sörlänning med brist på rutin i norrlandsklimat.
I morse var det -17 grader, ett temperaturfall på ca 22 grader på två dagar.
I kyla klär man sig ordentligt!
Sagt och gjort.
Täckbyxor över jeansen, tjock jumper, lång dunjacka, halsduk, vantar, tjocksockar, lingonmössa och stora tumvantar.

Det är alltså här det brister... det är här jag gör något fel.
Efter påklädningen måste jag, som jag alltid gör, kolla spisen, tända lampor för att se att jag släckt, kolla så att inte katten är instängd i någon garderob, klädskåp eller tvättmaskin, se så att alla nycklar, snus, passerkort och mobiltelefoner är nedpackade, kolla spisen ett par gånger till, pussa på katten och SEN, när jag väl kommer ut är jag ett flåsande, av svett drypande, michelinmonster och jag fryser som en gris hela vägen till jobbet.

Måste jobba på mina morgonrutiner, problemet är att jag av någon anledning inte klarar av att kolla allt INNAN jag klär på mig, då måste jag göra det både före och efter och det finns det inte tid till.

Nåväl. Det är fredag, det är helg och det är varmt o skönt i lägenheten.

En fråga: Varför måste alla kvinnor som får sina hem omstylade av inredningsexperter i TV alltid upp med händerna i ansiktet och varför måste de alltid skrika "Åh HerreGuuuuud!"?

Tjubapap!
/Maria

Vi lever!

Nej, vi har inte gått under jorden pga. politisk läggning.
Nej, vi har inte varit med om något tågrån med tråkiga följder på vår färd mellan Göteborg och Bastuträsk.
Nej, vi har inte fått våra tangentbordsskrivarfingrar bortskjutna av nyårssmällare.
Nej, vi har inte blivit tagna av SÄPO pga. förargelseväckande jamande på öppen plats.
Vi är inte döda eller skadeskjutna, vi har inte råttpest och Nej, det "krisar" inte!

Anledningen till att det inte bloggats på ett tag är enbart ren och skär lathet.
...och till viss del sjukdom.
Själv fick jag lyckligtvis bara en miniversion, med ett par dagars feber, av den influensa som Håkan haft i en hel vecka.
Jag blev ruggigt orolig då han i måndags ringde mig och talade om att han gjort en "Ulf".
Att göra en "Ulf" betyder att man sitter på toaletten, reser sig och någon timme senare vaknar upp fullständigt blåslagen i ett helt annat rum.
Jag for hem på lunchen (med två rör Resorb - vätskeersättning) för att titta till honom och han var alldeles blodig i pannan och uppskrapad på armen. Dessutom hade han (under svimning nummer 2) dragit med sig sängen i fallet så att den stod en halvmeter från väggen.
Mycket obehagligt!
Dessutom har han trots sin redan minimala mängd underhudsfett lyckats tappa 4 kilo!

Han mår dock bättre nu och jag kan nu lugnt låta honom gå på toaletten utan hjälm.
Det blir dock inga bilder på bloggen som dokumenterar Håkans skador.
Efter att ha läst de 38 kommentarerna på Ulfs blogginlägg inser jag att bilder av sådan karaktär kan få följder.
Hahahahaha :-D

Gott Nytt År på er alla!
2007 ska bli ett jävla bra år!

Mu!
/Maria

2006 blir 2007

2006 börjar lida mot sitt slut.
Ett ganska bra år får man nog säga och vår blogg firar snart 1 års jubileum.
Har bläddrat igenom våra inlägg och inser att bloggandet varit ett utmärkt sätt att dokumentera vårt liv så att man slipper känna att Gud, vart tog det här året vägen.
Att det faktiskt hänt lite det här året iallafall.

Vi har t.ex. försökt sluta snusa, inte för att det lyckades, men kanske 2007 är ett bättre snusslutarår.
Jag har opererat bort mina olycksaliga halsmandlar, vilket resulterat i ett betydligt bättre hälsotillstånd.
Skellefte AIK gick upp i elitserien, vi har gått alla gator i stan och bortsett från att Håkan fick borrelia av från västkusten medhavd fästing så var sommaren den bästa man kan tänka sig vädermässigt.
Hästar har återigen blivit en del av mitt liv på stallet i Gummark, vi har köpt en ny blågrå bil samt fått en ny regering i ungefär samma färg.
Skellefteå drabbades av skyfall och översvämning som visat sig vara en försmak på hur vintern verkar bli och vi har flyttat till ny lägenhet.
Vi har även fått nyfunna fina vänner på Bladgatan som förgyllt vår vardag och skrumpat till vår lever en aning pga. en massa roliga fester. :-D
Hur det varit på jobbet ids jag inte nämna igen, ni vet att det varit mycket men nu laddas batterierna till max och när vi kommer hem från Uddevalla kommer vi likt Duracellkaniner klappra oss igenom vardagen tills sommarsemestern stundar.

I morgon far vi som sagt neröver. Träffa släkt och vänner samt traditionsenligt nyårsfirande med kompisarna i Uddevalla.
Kanske blir det ett inlägg till det här året, annars får ni alla ha ett Gott Nytt År.
Tack för att ni orkar läsa vårt bloggdravel och tack även för alla kommentarer.

:-)
Kram! /Maria

Jul, jul, jul...

Sista arbetsdagen innan jul är avklarad, alla klappar är inhandlade och inslagna och Klister Flugdeslapp är på väg in för landning (i 28 000km/h!).
Katten har fått sin julklapp i förskott, en ny Kludd (liten blå oformlig leksak som tydligen är det bästa som finns, husse sög upp den hon hade innan med dammsugaren) och hon är fullkomligt överlycklig.
Julen kan komma, jag är beredd.

/Maria

Vart tog vägen vägen?

500m E6:a borta!!
Vilket sagolikt mirakel att ingen skadades allvarligt.
Kan bara föreställa mig skräcken att färdas på en motorväg som bara försvinner.
Själv har jag spenderat avsevärd pendlingstid på denna vägsträcka och det känns mycket olustigt att se bilderna över lerkratern som man trodde var en trygg och stabil (och nybyggd?!) vägbana.

För att inte tala om konsekvenserna som följer av eländet.
Minns hur jobbigt det var sommaren som kom efter att de påbörjat bygget av motorvägen norr om Uddevalla. Hur man satt i dessa eviga bilköer som skapades pga. att de ledde om trafiken på en smalare asfaltsväg. Denna tillfälliga asfaltsväg låg då några meter ifrån den blivande motorvägen...
Nu ligger den en bra bit in i Dalsland, eller via färja i Lysekil!
Vågar knappt föreställa mig hur det kommer att bli då delar av den trafik som går på E6:an ska passera mellan Ellenö och Munkedal, på denna krokiga, eländiga, extremt omkörningsovänliga väg som vintertid är besvärlig även då man är ensam på den.

Hoppas nu bara att alla känner ansvar och förståelse för situationen och tar det lugnt så att det inte blir en massa bilolyckor som följd. :-/

För övrigt så sitter man då här igen, med stängd toadörr i väntan på att katten ska bli kissnödig.
Att hennes urinvägsinfektion är så gott som borta är inte att tveka på eftersom perioderna mellan hennes urineringar tenderar att bli längre och längre.
Sist fick jag vänta från 17 på kvällen till 8 på morgonen dagen efter.
Nej, jag satt inte vaken hela natten, men jag satt uppe och väntade länge och sov sedan med hörseln på spänn i fall hon skulle krafsa på toadörren och vilja in.

Otroligt hur länge en katt kan hålla sig.
Antagligen har hon börjat tröttna på mattes extremt konstiga och kraftigt osunda beteende att spara på hennes urin.
Nåväl, jag kan inte åka hemifrån i morgon utan nytt urinprov. Är hon inte bra nu så måste hon ha mer penicillin (5:e kuren) och det måste hon i så fall ha på måndag, på juldagen, då stans veterinärer är hemma och gnaskar knäck.

I morgon är sista arbetsdagen inför julledigheten.
Welo welo wip wip wip!
(Står på kylskåpet hemma hos broder med sambo, vet inte vad det betyder, men det känns som lämpligt att använda just nu! :-)
/Maria
PS Håkan sjöng just låten för mig som innehöll ljuden ovan... så nu vet jag :-D

Elaka dottern

När jag var liten var jag stundtals ett mycket elakt barn.
Minns att jag t.ex. skrattade åt min mamma då hon gick på halt väglag.
Att gå på is var ju ingen match, det var ju bara att ta sats och kana sig fram och det var bara roligare ju halkigare det var.

Älskade lilla mamma, om du sett mig idag hade du kunnat ge igen för gammal ost (eller gamm'ost som det heter här uppe).
Om du sett mig idag hade du kunnat vika dig dubbel och skratta dig fördärvad åt den lilla flicka som så elakt stod och fnittrade när du gick på is.

Att idag ta sig hem från jobbet tog ungefär dubbel så lång tid som det brukar.
Jag stapplade och svor och kanade och gled i det av underkylt regn istäckta Skellefteå.
Vid ett tillfälle hittade jag en snösträng där jag hjälpligt kunde ta mig fram för att sedan upptäcka att snösträngshelvetet svängde av vägen och att jag plötsligt stod framför dilemmat att gå tillbaka en bra bit eller korsa ett tremetersbrett fält med glashal is.
Jag valde isen och det var där det slog mig.
Där, då jag trippade framåt en centimeter i taget med armarna utåt för att hålla balansen, så insåg jag att om min mamma gått bredvid mig hade hon antagligen stövlat förbi mig för länge sedan.

Därför, när vi kommer hem till Nyår mamma, så hoppas jag, för att sona mina gamla ungdomssynder, att det är riktigt, riktigt snorhalt hemma.
Då ska du ta dig en pall, en filt och en kopp kaffe och sätta dig på tomten vid museibacken.
Sedan ska du få beskåda din dotter ta sig uppför kullebacken, hela vägen, utan stavar eller andra hjälpmedel.
Och du ska få skratta, skratta, skratta, precis hur mycket du vill!!!!

Kram!
/Mia

Upploppskänsla

En vecka har gått sedan senaste inlägget.
En vecka som gått mellan svagt till aningen kraftigt uppförslut.
"Man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke" som bibliotekarien Sally sa och det är kanske sant, därför gasar man på och när man på fredag når toppen är man spyfärdig.

Projektet jag varit delaktig i på jobbet börjar närma sig slutet. Men för ett par veckor sedan var vi, pga en hel del ganska allvarliga buggar, tvungna att lägga in en ny version. Vis av erfarenhet vet man ju att man helst bör undvika att stressa in nya versioner och låta andra ta första smällen, men ibland har man inget val.
Buggarna löste sig dock till vår glädje men till vår förtret uppstod nya. Dessa har jag tampats med under veckan och det har sugit mycket energi, att felsöka och svära ve och förbannelse under dagtid, göra förändringar och under de sena kvällstimmarna koppla upp sig och i vånda se om förändringarna hjälpt.
På detta har i veckan bomben om en förväntad ändring i avdelningens organisation släppts. Något som rört upp mycket känslor, känslor man inte riktigt har tid att reflektera över eftersom det finns så mycket praktiskt att ta tag i först.

Undertryckta känslor och stress är aldrig bra och i mitten av veckan sa min hjärna i från med att daska till mig med en lagom dos av panikångest. Något jag varit förskonad från under många år.
För er som aldrig upplevt panikångest kan jag bara säga grattis och önska att ni aldrig behöver erfara detta vidriga sinnestillstånd.
Det varade dock bara några sekunder (i kön på Ica av alla ställen, med en hastigt inhandlad lunch) och efter att ha fått gråta ut hos en förstående kollega kändes det bättre och man kunde med viss möda gasa på igen och ta sig igenom dagen.

I fredags fick jag erbjudandet av en annan kollega att sluta tidigare, att han skulle ta min Backoffice som jag haft under veckan (Backoffice innebär att man bevakar driftläget och står beredd med vattenslang och kolsyrespruta för att släcka ev. bränder som uppstår i vår driftmiljö, allt från skrivarproblem till hårddiskkrascher).
Helt utan att skämmas tackade jag ja till erbjudandet och kunde gå hem klockan tre på eftermiddagen, underbart skönt!

Och igår var vi på en mycket trevlig och kanongod middag hemma hos en tredje kollega.

Vad vore livet utan underbara och omtänksamma kollegor!!

Hösten/vintern 2006 har varit en arbetssam period, både på jobbet och här hemma, med flytt till ny lägenhet och allt. Även om både Håkan och jag är övertygade om att arbetet med att flytta varit vår räddning för att kunna släppa jobbet och fokusera på något annat. Men nu när nyåret närmar sig känner man hur trött man är i både kropp och själ.

Nu återstår bara en vecka till jul och efter en behaglig helg känns det faktiskt som om krafterna kommer att räcka.

Kom igen nu gubbar så kör vi, bara fem dagar kvar - sen blir det skinka, julmust, blöta och praliner så det står er upp över öronen. :-)

Hep hep hep hep!!
/Maria

Han har åkt hem!

Vår vän Ulf har lämnat Skellefteå (för denna gång) och det känns tomt.
Det har varit en mycket trevlig helg.
Ulf gjorde sig bra i Norrland, han tog t.o.m till sig det dialektala och efter bara ett par dagar pratade han mer norrländska än vad jag själv gör efter mer än 2 år här uppe.

Vi har hunnit med förvånandsvärt mycket under de få dagar han var här.
Allt från Rönnskärsverken till hockeymatch och norrlandsfest.
Festen var nog ungefär så norrländsk den kan bli.
Människor med ursprung från Norrlands alla hörn, Vilhelmina, Umeå, Arjeplog och Skellefteå.
Arjeplogsbon tog sitt fulla ansvar och ägnade en del av kvällen till att lära oss den ädla konsten i knivslipning. Mycket instressant, trots att en av eleverna efter avslutad utbildning ändå visade sig vara "dummare än tåget".
Jag nämner inga namn... ;-)
Mek Mek!!

Efter att ha kört vår vän till flyget idag gick vi på stan och köpte julklappar.
En lyckad dag i konsumtionens tecken.
En hel del julklappar hittades och vi kände oss mycket nöjda.
Julpyssleriet hängde kvar i sinnet då vi kom hem och nu står det ett gäng marsipanfilurer intill vårt tidigare skapade pepparkakshus.

Jo, man måste nog börja inse det oundvikliga.
Om två veckor är det julafton!!
Trevlig arbetsvecka på er!

/Maria

En riktig hästtjej

Idag har jag varit med en kollega och vän till ridskolan i Ersmark.
Hennes flicka rider där och jag fick följa med och titta på.
Det var så underbart att se henne pyssla om hästen med samma iver och glädje som jag själv hade då jag var 7 år.
Hon har bara ridit en termin men man såg redan en grym potential.
Orädd och envis som synden vägrade hon att ge upp hovkratsningen.
Inte ens stallvärden lyckades få upp hoven på hästkraken, men den lilla tjejen - tre äpplen hög - tittade hästen djupt in i ögonen och talade om för den att den minsann fick lyfta upp benet och efter mycket kämpande gick det.
Redan nu har hon förstått att det viktigaste med hästar är att aldrig ge sig.
Handlag med djur är ingen självklarhet men den här tjejen har det och hon kommer att gå långt!

Resten av kvällen har ägnats åt städning.
I morgon kommer Ulf!!!
Det finns nog inget så roligt som att få en nära vän - som bor alldeles för långt bort - på besök.
Att få visa den stad man flyttat till och som man bara kunnat beskriva i ord.
Risken är att jag blir alldeles för ivrig att visa Skellefteå så att jag tröttar ut honom.
Ska försöka ta det lugnt. Han är ju här hela helgen.
Han har värmt upp bra med några dagar i Umeå och med tanke på vad vi Skelleftebor tycker om Umeå så kommer det vara en befrielse för honom att komma därifrån.
Men Ulf, om du läser det här på kursen i morgon, när du i morgon sitter på bussen, döm då inte Norrland efter hur det ser ut på vägsträckan mellan Umeå och Skellefteå.
Detta är jordens mest menlösa och tråkigaste vägsträcka!

Håkan jobbar fortfarande, stackaren. När han kommer hem ska han få Oboy och ostmacka, sen blir det sova.

MJAU!!
/Maria

Melankoli

Det senaste dygnet har jag övat på att vara norrlänning.
I går åt jag palt och idag har jag varit melankolisk.
Melankoli - Nedstämdhet utan påtagligt skäl!
Som Ronny Eriksson en gång sa: "Jag vaknade i morse, och så var den dagen förstörd".
Och som sagt, helt utan skäl.

Det har varit en underbart trevlig helg i Lycksele tillsammans med Carina och Magnus.
Vi badade och bastade på hotellet (Hotell Lappland), åt en god trerätters middag till uppträdande av Wallmans show för att avsluta på hotellrummet med djupa diskussioner in på småtimmarna.
Väl hemma på söndagen var pulsen halverad mot vad den varit den senaste tvåmånadersperioden.
Men likväl vaknade jag melankolisk i morse.
Arbetsdagen har gått i moll, t.o.m så att jag undvek att fika för att jag inte orkade sitta och le bland mina kollegor.
Vissa dagar är bara sådär, i moll.

Fast det är klart, lite skäl finns det nog ändå.
Min mage vill inte riktigt längre, det gör ont och magen påverkar själen, iallafall för mig.
Har ringt till vårdcentralen och drar mig nu för ev. kommande undersökningar.
Sedan vill inte vår lilla katt bli frisk. Lämnade nytt urinprov idag efter penicillinkur nr 2 och det är fortfarande inte bra. Bättre men inte bra.
Så det blir att kämpa ner tabletter i 10 dagar till... och hoppas att det hjälper efter det.
Och så vädret. Regn, regn och regn. Sånt där vidrigt regn som regnar snett in i näsan och gör att håret blir ostyrsligt.

Nä, blä.

Dagen fick ändå ett hyffsat slut. Ett par timmar i stallet och friden infann sig ganska snart.
Håkan hade bakat kaka när jag kom hem och den var hur god som helst.
Toppat med Ernst Kirchsteiger hos Fredrik och Filip.
Gudarna ska veta att jag inte uppskattat alla deras produktioner.
MEN, att stänga in Ernst i en liten plexiglaslåda på en hockeyrink och sedan skjuta hårda puckar på honom var faktiskt riktigt skojjigt ;-)

Så, med en falande melankoli ska jag strax krypa i säng.
I morgon är en annan dag.
Säkert en mycket bra dag!

Kram och godnatt!
/Maria

Idol

Det är över, och vinnaren är värdig.
Grattis Marcus. Du var nog ändå bäst!
Även om jag gärna sett att Erik vunnit, som fd Uddevallabo kan man ju inte tycka annat.
Nu är det ett år till nästa gång....nästa gång det blir dags för ett par veckors pinsam förnedring av ungdomar utan självinsikt som med tiden kulminerar till en final med riktigt duktiga artister.

MEN...
Kvällens höjdpunkt var ändå, när Sanna (må dina scenkläder bevaras väl till evigt beskådande för eftervärlden) frågade de två hemmastäderna vem de ville skulle vinna.
Övertorneå svarar: M A R C U S! MARCUS!! MARCUS!!!!!!
Uddevalla svarar: .....ÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH!
:-D
Charmigt och just nu lider jag av kraftig hemlängtan.

I morgon åker vi till Lycksele med Carina och Magnus.
Vi ska äta gott, dricka gott, se på Wallmansshow och bara njuta av att det är helg.

Det var driftstopp igår och nu är jag trött.
Nattinatti!

/Laa-aga tuu-tan Ma-aria
(klassiskt Uddevallauttryck, nästan lika bra som "ÖÖÖÖÖÖH!" *fniss* ;-)