Hudibudidum...

... så låter jag när jag pratar.
Som den svenske kocken i mupparna.
Hoppas att ljudeffekterna försvinner när svullnaden gått ner.

Det har varit tre ganska annorlunda dagar i mitt liv.
Operationen gick ju bra. Mycket märklig känsla att ha varit med om något, troligtvis ganska slafsigt och otrevligt, utan att minnas ett enda dugg. Hade jag inte varit så blödig skulle jag vilja ha sett hur de gjorde efteråt, på film.

Minns att jag låg och tittade upp i taket på en clown. Jag slöt ögonen och när jag öppnade dem igen var clownen borta... och halsen öm.
Resten av dagen är mest ett suddigt drogtöcken av snälla sköterskor och Ketogansprutor.
Lyssnade på CD-boken jag tog med mig, samma skiva om och om igen eftersom jag somnade ifrån den hela tiden. (Minns fortfarande inte ett dugg av boken) . Håkan kom och satt hos mig en stund och höll mig i handen när jag sov.

Igår fick jag åka hem, det var skönt att få vara hemma igen.
Sov bort i stort sett hela dagen och proppade i mig de preparat doktorn sa att jag skulle behöva för den enorma smärtan.
Jag kan bara be att få tala om att denna enorma smärta som en del skrämt upp mig för (läkare och sköterskor på önh) är aningen värre än vanlig halsinfektion. Visst, det gör ont, men bara när man sväljer eller pratar. Och det gör man ju faktiskt inte hela tiden.
Preparaten däremot, som jag skulle stoppa upp där bak, lindrade förvisso smärtan i halsen, men i gengäld blev jag toktrött, yr och illamående.
Smörgåsen som jag lyckades pressa ner i morse gjorde ganska ont på väg ner men det var ingenting mot vad den kändes när den kom upp igen.
Så nej, hädanefter håller jag mig till Panodil. Hellre ont än illamående.

Idag har jag fördrivit tiden med Jack Bauer, Zelda och en del sömn.
Tack för alla gästboksinlägg och kommentarer.
Känns jätteskönt att ni tänker på mig. :,-) *snyft*

Kram!
/Maria