Jag hoppas att ni, trots att Lost går samtidigt, sett åtminstone någon av repriserna av Svenska Dialektmysterier.
I avsnittet som behandlade norrländskan beskrev Fredrik Lindström att norrlänningar talar om saker i bestämd form, oavsett vad den egentliga böjningen borde vara.
Att han när han var ute och fiskade fick "förstlaxen".
Idag skulle min kollega gå till affären... för att köpa "leverbiffen".
Munterhet uppstod! :-)
Men jag reagerar inte längre lika ofta när jag stöter på de norrländska glosorna.
I morgon kommer Lillasyster och jag har informerat henne att hon "int' höv" packa med sig "varmkläder" eller "tjocksockar".
Bytte ut "Ja" mot "Jo" gjorde jag för länge sedan. Eller snarare "schvuu", det tidsbesparande läte de utstöter här för att utnyttja även inandningen vid besvarande av frågor.
Jag brukar även "he" bort saker som ligger i vägen och hittar jag inte "igen" dem så frågar jag "vars" de är. Det blir "som" stressigt att leta när man ska gå "på" jobbet.
Har jag "hett" bort något för Håkan och glömt "vars", svarar jag "Int' vet ja".
Är det "goväder" ute så blir "tjocksockorna" hemma.
Likaså blir jag lätt grinig då jag har "oätit" och då "sitt" det "som" fint med "gopalt'n".
Informativt och minimalistiskt, sådant är språket här.
Men min dalsländska/bohuslänska dialekt kommer alltid att finnas kvar.
Jag menar, fraser som"Laaga tuuutan, Maaria", "fyyyra griiisar", "fiilmjölk" eller "har je bestämt mej för å flytta så ska je flytta, nuuu iiidaaa, men först ska je ha mej e grann salte pinnar", går ju bara ett uttala på ett sätt.
Nåväl, om några år kommer min dialekt antagligen att vara uppblandad till oigenkännlighet.
Klockan är mycket, dags att sova.
G'natt!
/Maaariiia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar