Windows NT 4.0

Idag har jag gjort något som jag trodde att jag aldrig skulle behöva göra igen.
Installerat en Windows NT 4-server.

För er som inte är så bevandrade i IT-världen kan jag meddela att det är ungefär som att spänna på sig ett par gamla träskidor från 1758 och åka Vasaloppet.
Inte riktigt så smidigt!

Men, eländet gick igång och skulle morgondagens arbete resultera i plötslig PDC-död så stannar inte världen.
Fyra timmars arbete bara för att vara på säkra sidan.
På måndag kommer jag troligtvis att stänga av den oanvända NT-servern igen.
Meningslöst??

Funderar ibland på meningslösheten i mitt yrke.
När jag går i pension kommer jag inte att kunna peka på en byggnad och säga "Den där har jag gjort", hälsa på en elev och tänka "Det är min förtjänst att det gick så bra för henne" eller träffa en tidigare patient och tänka "Han lever tack vare mig".

Det jag jobbar med idag kommer att vara passé och raderat om ett halvår.
Patchar jag installerar på en server gör jag för att saker och ting INTE ska hända, som troligtvis aldrig skulle ha hänt ändå.
Går jag en utbildning i en produkt kommer den inte längre att existera om ett år. Nya versioner ersätter gamla i en rasande fart och man har alltid en gnagande känsla av att man inte kan, vet och förstår.

Tror jag är inne i en yrkeskris.
Men, det här är det enda jag kan... eller ja, tror att jag kan.
Borde göra något annat, men vad?
Visst finns det någon arbetsförmedlare som läser det här?
Vad gör ni av gamla trötta IT-tekniker med teknikångest?

Nu ska jag ta fighten med min sambo och se till att jag får diska.
Måste få göra något som jag behärskar.

Mjau!
/Mulla Maria