Yrkeskris

Efter dansen idag stannade vi kvar och hjälpte till att städa.
När jag gick där med moppen och städade dansgolvet så slog det mig:
Det är ju det här jag ska göra!
Jag vill jobba med att städa! Gärna gigantiskt stora, tomma ytor som tar minst 6 timmar att svabba. Bara gå där, med sin mopp och lyssna på radio.
När man är klar är man trött i kroppen och inte i huvudet.
Man behöver inte ha ont i magen, ta med sig moppen hem eller ha ångest för att moppjäveln inte ska fungera i dagen efter.
Tänk att bara kunna släppa alla jobbtankar så fort man är på väg hem...

Någonting har hänt med mig. :-(
Det fanns en tid då jag nästan tyckte att jag var duktig på det jag gjorde.
Så är det inte längre.
Mitt yrkessjälvförtroende är otäckt ofta nere vid fotsulorna.
Jag får teknikångest av ingenting och är livrädd för att göra fel.
Nog för att jag förstod att det skulle bli svårare att hänga med i IT-branschen med åren, men inte redan väl!!?
Hoppas att det blir bättre... nu får jag i alla fall "vila upp" mig en vecka.

Usch, det här blev inget positivt inlägg.
Men man kan ju fan inte vara glad jämt.

Godnatt!
/Maria, något deppig