Gulligt

Hade min sista träning med innebandylaget häromkvällen.

Lite sorgligt faktiskt.

Hur det än är så blir man faktiskt ganska fäst vid tjejerna i laget. Nej, inte på DET sättet, men man börjar känna till och uppskatta de olika personligheter som finns i en grupp med i det här fallet 23 tjejer.

En del är lite blyga och tysta, andra mer öppenhjärtliga, och så finns det de som knappt vet hur man gör när man håller tyst. Fascinerande...

Svårigheten är att under ett träningspass på en och en halv timme hinna "se" alla och försöka få dem att inse att de är betydelsefulla i gruppen, även om de just den dagen kanske inte är världens bästa innebandyspelare.

Naturligtvis fullständigt omöjligt.

Alltså får vi lägga in personliga samtal med alla. Det är spännande att se vilken skillnad det kan bli när man talar med dem en och en. De snacksaliga blir lugnare då, måhända har de inte behovet av att synas och sticka ut i gruppen när man har dem på tu man hand. Och de mer tystlåtna kan komma loss lite, när det inte är 15-20 andra som hör vad de säger. Men framförallt är det roligt att höra att de har åsikter som även en gammal get som jag kan ta till mig och lära mig något av.

Man får försöka vara lite lyhörd när man har att göra med tjejer i den åldern, och det är inte alls säkert att man lyckas alla gånger. Man får helt enkelt göra så gott man kan, prova sig fram och lita på det gamla hederliga bondförnuftet.

Det har hur som helst varit en berikande tid för mig.

Iallafall, jag fick lite avskedspresenter av dem, lite gott att snaska på samt, hur tänkte de då?, ett rosa diadem med bollar på. Jag lovade i ett svagt ögonblick att diademet skulle bäras på nyårsafton. Vi får väl se hur det blir med det...

Bildbevis på diademet bifogas.

/ Håkan