Jag borde kanske be om ursäkt för att detta mer eller mindre har blivit en hästblogg.
Men vitsen med en blogg är ju att den ska vara ägarens egotripp på det världsomspännande datanätet och att man faktiskt ska kunna skriva en massa onödigt dravel som egentligen bara intresserar en själv.
Småbarnsföräldrar skriver om sina barns utveckling och framsteg och ja, jag skriver om det som upptar en stor del av mitt liv just nu.
Varav hjärtat är fullt, talar bloggen.
Idag har varit en mindre bra dag.
Enligt ordination ska jag peta i mig en massa Ipren för att försöka bli av med knölen på handen.
Ipren kanske är bra på att mota bort handknölar, men det är ett helvete för magen.
Så när jag for till stallet idag med magkatarrsliknande kramp var jag tveksam till hur jag skulle orka.
Skotta skit, bära vatten och kånka hö - vilket annars är uppgifter som jag uppskattar - var idag en plåga och jag ville helst lägga mig i spånladan i fosterställning och gråta.
När Leo skulle hämtas in kände jag mig ytterst tveksam till att ens göra det och istället be någon annan ta in honom. Hästar kräver konsekvent behandling och jag kände att just i dag orkade jag inte ta diskussion med en dominanstestande häst.
Men han kom gående mot mig med sänkt huvud och visade tydligt att han inte var intresserad av att försöka bestämma idag.
Han följde mig in som en lydig hund och lät sig ryktas och pysslas om lös i stallet.
Han släpptes in i boxen, åt lite hö men ställde sig sen och tittade på mig med sina stora ögon, som om han ville något.
Jag öppnade boxdörren, ställde mig hos honom och då la han sitt huvud i min famn.
Han höll huvudet tungt mot min kropp och slöt ögonen när jag smekte hans öron och panna.
Tiden stod stilla och vi stod så... länge.
Inte vet jag om han förstod att jag behövde det där så innerligt.
En hästkram med ett stort varmt huvud mot min brinnande mage.
Men jag översköljdes av en enorm kärlek där vi stod så tårarna värkte bakom ögonen av lycka.
Det sägs att hästar har ett sjätte sinne och efter detta är jag övertygad om att så är fallet.
/Maria
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar