Lucia tror jag det hette

Det har visst varit Lucia idag.
Som allt annat julstök så har även denna dag gått mig förbi.
Jag har svårt att komma i stämning före jul och den brukar infinna sig först några dagar före julafton.
Men det räcker...
På annandag jul är jag så less tomtehysterin att jag bara vill kräkas.
Kanske hade det varit lättare att känna stämning om vi kunde tända levande ljus.
Men sedan katten grillade upp sina morrhår för ett par år sedan så låter vi bli eld i hemmet.

Men det blir lite glögg och lussebullar sen - lussebullar som jag fått av damen som äger stallet där Leo står.
En kvinna som för övrigt är min idol.
Hon är 75 år och sköter arbetet med sin egen häst(!) och två av hennes dotters hästar(!!) varje dag.
Hon har lyckats hålla sig ifrån ålderdomen genom att hålla igång och det är riktigt häftigt.
Respekt!

Så hennes bullar och lite glögg blir det sen... när Håkan kommer hem från jobbet.
Ja, som ni såg i hans inlägg igår så avsäger han sig jobbet som innebandytränare.
Det är synd, för det finns få som min älskade sambo som har så oerhört bra hand med ungdomar.
Han har förmågan att "se" människor i allmänhet och ungdomar i synnerhet och att han jobbar med IT är egentligen förbannat slöseri, även om han är väldigt duktig på det med.
Men jag stöttar honom i beslutet även om jag tycker att det är tråkigt, han sliter mycket nu och jag vill inte att han ska köra slut på sig.

Och så kan vi ju börja träna igen.
Ett av mina mål är att - kanske inte till våren - men nästa vår, kunna springa Göteborgsvarvet igen.

Det fanns en tid då jag sprang ganska mycket.
Nu springs det inte många meter i taget och konditionen är så gott som obefintlig.
Resan tillbaka är lång, men jag vet att det går.
Jag har gjort det förr. :-)
Men då hade jag två kollegor i Uddevalla att samträna med.
Vi slet, i ur och skur och snö och slask, på olika löprundor vid det kommunala stadshuset.
Tjurigheten hade inga gränser och saknades lusten att dra på sig löparskorna en kväll så var det bara att bita ihop - man ville ju inte vara en "kärring".
Så den 19 maj 2000, vid invigningen av Uddevallabron, genomförde vi alla tre vår första halvmara.
Ett stolt ögonblick för lilla jag!

Sedan följde några år med Göteborgsvarv som sagt. Ett mål, ett lopp att träna inför. Sin egen tid att försöka slå året därpå. (Ett Lidingölopp blev det oxå, men usch - det var mest plågsamt)
Men Göteborgsvarvet är något jag vill (ska) uppleva igen.
Göteborg då det är som bäst, den finaste tiden på året.
Blöta svampar, pappmuggar, kexchokladpapper och massa Goa Gubbar som brölar längs gatorna.
Jo, våren 09 - så får det bli.

/Maria